Efter sin studentexamen i Hudiksvall 1965 arbetade Lars-Olof som lärarvikarie i Delsbo, vilket gjorde det möjligt för honom att under somrarna resa vida kring i världen. Han for t ex på transsibiriska järnvägen till Chabarovsk och sedan vidare till Japan och kom hem med många färgstarka berättelser. Lars-Olofs geografiska kunnande var ofantligt – det fanns inte en stad, ett berg, en flod eller en sjö i världen som Lars-Olof inte kunde placera rätt, något som kom väl till pass i hans arbete som kartspecialist på Universitetsbiblioteket i Uppsala. . För denna tjänst kvalificerade han sig med så många betyg i humanistiska ämnen att det hade räckt till mellan två och tre filosofie kandidatexamina.

Lars-Olofs begåvning var sådan att man ofta tyckte det var synd att han inte ville förmedla sina tankar och erfarenheter i skrift, men det var som han inte tillät sig det. Kanske var hans självkritik alltför stor? Vi som var hans vänner fascinerades av allt han lärde oss om t ex Fellini, Tarkovskij, Chaplin och Kurozawa, några av hans favoriter i filmens värld.

Lars-Olov var en utpräglad ironiker som gycklade med uppblåsthet, aningslös optimism och fånigheter av alla slag, men det dominerande draget hos honom var värme och medkänsla och han hade många goda vänner.

Individualisten och outsidern Gunnar Ekelöf var en av Lars-Olofs valfränder och han var en av dem som 1989 deltog i bildandet av Gunnar Ekelöf-sällskapet. Hjalmar Söderbergs och Anton Tjechovs av melankoli, resignation och humanism präglade författarskap väckte hans sympati. Man kan tänka sig Lars-Olof som en gestalt i dessa diktares verk. Kafkas och Becketts verk tilltalade hans galghumor och svarade mot hans upplevelse av livets absurditet.

För några år sedan drabbades Lars-Olov av en svår cancer. Inför denna prövning och den oundvikliga utgången förhöll han sig tapper och stoiskt resignerad. Vi som var Lars-Olofs vänner minns honom med värme och tacksamhet.