Magnus Ottosson föddes i ett småländskt lantbrukarhem. Efter studentexamen och utbildning till reservofficer vidtog teologiska studier som ledde fram till prästvigning för Linköpings stift år 1956. Men hågen stod till fortsatta studier som avslutades med Teologie doktorsgrad och docentur 1969 på en avhandling om Gilead i tradition och historia.

Medan avhandlingen kom till undervisade Magnus Ottosson också i hebreiska på Fjellstedtska skolan. Elever kan berätta om hans naturliga auktoritet, drastiska språkbruk och lekfulla sätt att undervisa utan att pruta på prestationerna. Men Ottosson var inte bara skrivbordsteolog. Palestinas arkeologi var ett av hans stora intressen och han tog gärna med eleverna på lägerskolor till Israel, där olika arkeologiska platser besöktes.

Strax efter disputationen kom Magnus Ottosson ut med en lärobok i Palestinas arkeologi. Han deltog i flera utgrävningar tillsammans med de stora auktoriteterna på området. Redan 1960 grävde han i Israel tillsammans med Yigael Yadin. På 1960-talet var han bland annat aktiv vid Tell es-Sa‘idiyeh i Jordanien tillsammans med James B Pritchard. Vid början av 1990-talet, åren före pensionen, ledde han en egen utgrävning vid Tell el-Fukhar i norra Jordanien. Som medarbetare har vittnat om, arbetade han hårt och älskade att svinga korphackan. Hans nära förtrogenhet med Österlandets seder och bruk underlättade kontakterna både med grovarbetare och med myndigheter.

Åren 1961–1963 var Magnus Ottosson sekreterare i Svenska Jerusalemsföreningen och aktiv när denna förening flyttade över sin verksamhet från Jerusalem till Betlehem.

Han var gästprofessor vid Åbo akademi våren 1973 och åren 1976 och 1977 var han i ett par perioder vikarierande föreståndare vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem.

År 1983 utnämndes Ottosson till professor både i Uppsala och i Oslo. Vad skulle han välja? Till att börja med valde han Oslo men 1986 kom han till Uppsala där han stannade fram till pensionen 1994.

Hans vetenskapliga produktion hade helt naturligt sin tyngdpunkt på arkeologi och historia. Han berättade en gång: ”Den s.k. Uppsalaskolan sysslade så mycket med det orientaliska kungadömets ideologi, men jag tänkte att de där kungarna måste väl ha regerat över någonting.” Viktiga arbeten är Temples and Cult Places (1980) och Josuaboken: en programskrift för davidisk restauration (1991).

Magnus Ottosson var känd som en inspirerande lärare och handledare. Även efter pensioneringen fortsatte han att delta i exegetiska och andra akademiska sammanhang. Han hade en god social kompetens och gjorde alla tillställningar, från sammanträden till postseminarier trivsamma. Saknaden efter Magnus Ottosson är stor.