Sven föddes i Sveg. Han var näst äldst i en skara på fyra syskon. Fadern arbetade som smed vid byggandet av inlandsbanan

Vid15-års ålder Sven fick plats som målarlärling hos min morfar i Älvsbyn. Där kom han att träffa sin blivande fru Greta Stålberg, min moster. De gifte sig 1944 och flyttade till Karlstad. Sven inledde där en facklig bana som skulle föra honom ut i vida världen.

Efter några år som avdelningsorförande och ombudsman i Målarförbundet fick Sven i uppdrag av Nordiska byggnads- och träarbetarfederationen att åka till Zambia (dåvarande Nord-Rhodesia) för att organisera facklig utbildning. Familjen flyttade till Ndola 1960. Där kom Sven att utföra sitt livsverk. Han blev med tiden en högt aktad och respekterad organisatör av facklig utbildning – inte bara i Zambia utan i hela södra Afrika.

När Sven och Greta återvände till Sverige 1974 bosatte de sig i Stockholm. Efter kort uppdrag på Sida, fick Sven anställning på LO/ TCO:s biståndssekretariat där han arbetade fram till pensioneringen 1985. Då hade Sven och Greta flyttat till Klockarbacken vid sjön Valloxen i Knivsta.

Men Sven återvände flera gånger till södra Afrika på olika biståndsuppdrag. Han förblev en ansedd afrikanist med ett stort nätverk av politiker, diplomater, forskare och fackliga ledare.

Under sina sista år hade Sven problem med korttidsminnet, men minnena från tiden i Afrika fanns kvar. På Juldagen kom vi prata om utvecklingen i Sydafrika. När jag nämnde att Cyril Ramaphosa tagit över ledningen av ANC sken han upp. Honom hade han träffat flera gånger vid sina möten med sydafrikanska fackliga ledare.

Alla som lärde känna Sven imponerades av hans handlingskraft i stort och i smått, hans kunskaper, hans engagemang och hans intresse för de många människor som han och Greta välkomnade till sitt hem.