Tore Frängsmyr och jag i träffades i början av 1960-talet på en kvällskurs för att läsa in latin till studentexamen. Jag noterade hans prydliga handstil som korresponderade väl med det prydliga skägget och hans exakta sätt att uttrycka sig med lätt västerbottnisk accent.

Tore var då redan kulturskribent på UNT, något som han skulle fortsätta med i nära femtio år. Då och då flöt det också in lärda understreckare av hans hand i Svenska Dagbladet. Med tidskriften Tvärsnitt vars redaktör han var 1979-85 blev han en välkänd kulturpersonlighet i hela landet. Bland många spår av Tores verksamhet noterade jag hans arbete med Nationalencyklopedin; han var ordförande i dess vetenskapliga råd 1986-1996.

I Gamla Eriksberg bodde Tore med sin familj i nästan femtio år. När vi 1997 skulle flytta in mitt emot gjorde Tore grannarna konfunderade med frågan om den nye grannen talade latin. Det gjorde nu ingen av oss. Däremot fann vi varandra som historiker med enkel lantlig bakgrund. Ett och annat från bakgrunden behövde vi ibland förtydliga på klingande skelleftemål respektive pitemål.

Tore visade mig tidigt manuset till storverket ”Svensk idéhistoria” som kom ut år 2000 i två band. Min bokhylla har sedan dess fyllts på med Tores skrifter, nu senast en uppsats med titeln ”Humanisten Johan Nordström – ett femtioårsminne” publicerad i år.

Jag fick veta att det egentligen var Tore som delade ut nobelprisen, dock med hjälp av kungen. Att det var Tore som lämnade priserna till kungen innan kungen lämnade dem vidare har vi kunnat konstatera i TV fram till 2010. Ändå var det vardagliga slitet med bland annat nobelstiftelsens årsbok viktigare.

Hur Hans Rausing-professuren i vetenskapshistoria kom till, att Tore 2001 blev dess förste innehavare, att han 2003 efterträdde Stig Strömholm som inspektor för Norrlands nation liksom allt möjligt annat pratade vi om under otaliga sittningar med ett par glas vin tillsammans med Birgitta och min fru.

När Birgitta och jag sista gången hämtade Tore från sjukhuset behövde han hjälp för att ta sig in i huset. Det bestående minnet från den stunden är Tores trygga hand.