Ryttaren Peder Fredricson har en meritlista i världsklass. Bland mycket annat vann han Modenas Grand Prix 2004, han tog silver i laghoppning i OS i Aten 2004 och individuellt silver i OS i Rio de Janeiro 2016. Naturligt nog rider han under vårt telefonsamtal, hemma på Grevlundagården utanför Vitaby på Österlen och med Hanöbukten i blickfånget av och till.
– Jag sitter säkert i sadeln, försäkrar han.
Inte nog med att han är en av Sveriges främsta ryttare. Häromveckan blev det uppenbart att han också är en av landets mest populära elitidrottare, då han vann prestigefulla Jerringpriset. När folkets röster fick avgöra fick han flest röster, 43 000 fler än tvåan.
– Jag rider för att det är roligt, det är min grej. Det känns jättekul att folk uppskattar det jag gör. På sätt och vis kan jag förstå att det kan vara spännande att titta på OS när det är en svensk som tävlar, så tycker jag själv. Men jag har fortfarande svårt att ta in att det är mig det handlar om.
Däremot vet han exakt vad som krävs för att nå toppen: stor drivkraft.
– Du måste veta varför du lägger ned allt detta jobb. För min del är det för att jag gillar hästar och vill se dem utvecklas.
Hindren är som högst 1,6 meter och är inte alls de besvärligaste momenten, eftersom en häst kan klara av två meters hopp.
– Hela banan har flera svåra och avgörande parametrar. För att kunna parera svårigheterna handlar det om tajming, samspel och kommunikation mellan ryttaren och hästen.
Bekräftelsebehovet verkar dock inte vara någon stor drivkraft; han är mellanbarnet i en trehövdad syskonskara.
– Det har påverkat mig mycket. Jag är rätt självgående, inte så bekräftelsesökande och jag gillar att göra min grej. Men självklart klarar jag mig inte utan min fru.
Att kommunicera med hästar har han hållit på med länge, ända sedan OS-debuten i fälttävlan i Barcelona 1992. Han gör en snabb huvudräkning och utbrister:
– Herregud, 25 år! Jag var 20 när jag började.
Och fortfarande tycker han att det är roligt.
– Varje ny häst är en ny utmaning, att utveckla den till dess fulla potential – både psykiskt och fysiskt. Det är spännande att få lära känna dessa personligheter, att förstå dem och att plocka fram det bästa ur dem. Annars hade det inte varit lika kul att hålla på.
En sådan personlighet är den bruna valacken All In, parhästen under förra årets lyckosamma OS.
– Han känner mig väldigt bra – och jag honom. Under en tävling är vi sammansvetsade och kommunikationen sitter i ryggmärgen. Så är det, eftersom allt går så enormt fort på banan, det handlar om bråkdelar av en sekund. Det finns ingen tid att prata, utan han skickar signaler till mig och jag kommunicerar med min kropp.
Uppenbarligen är häst och ryttare diametralt olika till temperamentet.
– Jag är lugn av mig medan han är het och har mycket nerver. Jag trivs med hästar som har spring i benen. Då behövs mer vägledning än motivation.
Han har även en “parhäst" hemmavid i det äkta boet. Hustrun Lisen Bratt Fredricson, även hon elitryttare. Hur kompletterar Lisen och han varandra?
Han skrattar.
– Samma sak där. Jag är rätt lugn medan Lisen har mycket energi. Som barn var jag ganska vild, men jag har blivit lugnare med åren.
Tydligen finns det bildbevis på att han sattes på en hästrygg första gången, bara ett halvår gammal, hemma på gården utanför Uppsala. Tre år senare red han själv på en ponny och tävlade som femåring. Men det var inte förrän familjen flyttade till Flyinge, där pappa Ingvar var chef för Flyinge avels- och sportcentrum, som han fick bra hästkunskap av “Sveriges bästa ryttare och hästmänniskor". Därmed följde intresset!
Inte nog med att han är ryttare av rang, han är även utbildad grafisk tecknare och har främst målat hästar i akvarell. Men de senaste två åren har han knappt hunnit måla. Familjen och tävlingarna tar all tid.
Behöver du aldrig varva ned?
– Jo, det behöver jag. Då läser jag, tittar på film eller planterar träd. Jag gillar att följa träden och se hur de växer. Jag har inga problem att koppla av. Om du frågar min fru, är problemet snarare att få fart på mig.