Dämpad klassisk musik strömmar ut från Erik Sjögrens radio medan han visar oss runt bland fotografierna av sin stora släkt: bilder av barnen som små, som studenter och som gifta. Vi fortsätter med barnbarn och barnbarnsbarn som föddes i en helt annan tid än han själv.
Erik Sjögrens föräldrar var statare och började sitt liv i Östergötland. Han föddes på Hågelby gård, men familjen flyttade ofta.
– Vi hamnade på Enskede gård i Uppland. Efter sex år i skola började jag jobba på gården.
Han var 25 år när han bestämde sig för att fara till Finland som frivillig. Många i hans omgivning trodde det var av äventyrslusta, något som Erik Sjögren än i dag häftigt förnekar.
– Så var det inte. Jag kan inte tänka mig någon människa som är mindre äventyrlig än jag själv.
Han visste att Finland en gång varit en del av Sverige och att landet blev självständigt först samma år han föddes, 1917.
– Och när nu landet hotades av Sovjet ansåg jag att det var vår plikt att avbetala den ofantliga skuld vi har till finländarna. Hur många tusen finska pojkar och män stupade inte ute på slagfälten i Europa under århundradena?
Erik Sjögren posterades utanför Hangö, som då var besatt av sovjetiska styrkor. Under de häftiga striderna skadades han illa; splittret från en sovjetisk granat slet av honom högerarmen. När han kom hem från Finland 1941 såg framtidsutsikterna allt annat än ljusa ut.
– Ett nytt liv började. Jag hade ingen utbildning och var enarmad. Kuratorn på Vanföreanstalten i Stockholm, som låg där Karolinska sjukhuset ligger i dag, var så bekyttad över vad hon skulle hitta på åt mig. Men en dag gick det upp en talgdank för henne, och hon sa: Du kan ju bli möbelpolerare. Till det behöver du bara en hand!
Erik Sjögren fick dock ett annat arbete, som vaktmästare vid Statens industrikommission i Stockholm. Parallellt tog han kvällskurser, läste in studenten och gick en kurs i företagsekonomi, och slutade som företagsekonom.
– Hela min uppväxt har jag kämpat för att komma upp mig, säger Erik Sjögren, som är en god berättare med klar diktion och bärande stämma. Han är bestämd till sättet och var förmodligen inte att leka med under sin tid som kamrer och revisor.
I Stockholm träffade han sin blivande hustru Ingeborg, som gick bort för 16 år sedan.
– Vår första bostad var en delvis möblerad lägenhet på Danviksklippan. På den tiden fanns det hyresregleringar för omöblerade lägenheter, men inte för möblerade. Satte man in en pinnstol kunde man hyra ut lägenheten som möblerad.
Erik Sjögrens första anställning som kamrer var på Avant AB i Stockholm, ett industriföretag med ett 50-tal anställda. Makarna bosatte sig i den då nybyggda förorten Hägersten. De skaffade sig sedan ett hus i Stuvsta, och det var där de fem barnen växte upp. Efter tio år på Avant kände han att han ville jobba på ett större företag, och fick anställning som kamrer på Hammarby bakelitindustri, nuvarande Habia.
– Där arbetade sedan jag i 20 år. Som enarmad var det inte så muntert att söka nya jobb, skämtar han.
En lagändring gjorde att Erik Sjögrens sista yrkesaktiva år blev egenföretagarens. Det var inte längre tillåtet för företag att både sköta bokföringen och sedan göra revision, vilket gjorde att en ny marknad öppnade sig. Som 60-åring startade han revisionsbyrå. Genom sitt arbete hade han redan kontakt med mängder av småföretag, som han nu kunde sköta bokföringen åt.
– Jag hade hand om sju företag, och jag minns hur min hustru Ingeborg oroade sig för att jag skulle blanda ihop dem, säger Erik Sjögren, som nu bosatte sig med familjen på Hjalmar Brantingsgatan i Uppsala. I samma veva under 1980-talet skaffade de sommarhus i Öregrund.
Eftersom Erik Sjögren förlorade högerarmen under kriget räknades han som 80-procentig krigsinvalid. I många år tillbringade han fyra veckor om året på rehabiliteringsanläggningen Norrvalla i Finland, där han återsåg några gamla kamrater från fronten.
– Där fanns möjligheter att gymnastisera och det fanns en fin pool, säger Erik Sjögren som alltmer kom att engagera sig i två av de organisationer som förknippas med de finska krigsveteranerna: Finlandsfrivilligas förening och Krigsinvalidernas brödraförbund.
För 15 år sedan, året efter hustruns bortgång, drabbades han av en stroke som slog ut vänster arm och vänster sida.
– Från att ha varit enarmad blev jag nollarmad. Då började tillvaron verkligen spetsa till sig för mig. Under de sista 15 åren har jag inte tagit i en penna, och jag måste ha hjälp med precis allt, säger han sakligt. Erik Sjögren har alltid läst mycket, och det kan han fortsätta med tack vare en fiffig bladvändare som han styr med höger knä från sin rullstol. På samma sätt reglerar han radio och tv.
Sina barnbarn och barnbarnsbarn, en skara på 25 personer, har han totalkoll på, och berättar förtjust om var och en, speciellt lilla Sally:
– Hon är en härlig unge som regerar sina äldre bröder med mild och fast hand. Glädjen att se barn, barnbarn och barnbarnsbarn växa upp är det bästa jag har. Vi brukar alltid fira min födelsedag med att jag bjuder alla på lunch på restaurang. I år blir det extra festligt eftersom jag fyller jämnt. Vi blir en skara på 53 personer eftersom mina syskonbarn i Stockholm, som jag inte sett på 20 år, också kommer.