På hatthyllan i familjen Djurströms hus står åtta röda backar fulla med kläder. De pryds var och en av en familjemedlems namn. Men Elisabeth Djurströms familj är större än så – hon har tio barn.
– Man tänker inte på det själv, det är andra som reagerar. Folk frågar alltid hur många mjölkpaket och limpor man måste köpa, säger hon.

Smal och sprudlande av energi är det svårt att tro att Elisabeth Djurström har fött tio barn. För 26 år sedan träffade hon sin man Stefan på utestället Flustret. Det första hon frågade honom var om han ­ville ha många barn.
– Han sa säkert ja, annars hade det k­anske inte blivit något, säger Elisabeth Djurström och skrattar.
Den i dag 14-åriga dottern Julia var egentligen tänkt att vara den sista, berättar hon. Men dottern Linnea inflikar snabbt:
– Det sa du om mig också.

Liksom sin mamma fyller Linnea snart år. Det gör även hennes bror Philip. De blir 16 och 18 nästan samtidigt som deras mamma fyller 50. Tillsammans med minsta brodern Ville sitter de på verandan utanför huset i Trenstä, nära Funbo, Trädgården intill bär spår av den stora barnaskaran. I den finns både pool, gungställning, sandlåda och ett antal koner och madrasser som utgör en höjdhoppsbana. Elisabeth Djurström tycks inte kunna få nog av barn. Hon är utbildad barnskötare och har varit dagmamma i flera år. I dag arbetar hon som lokalvårdare på Tallens förskola och hoppas kunna få vikariera som förskolelärare. I 32 år har hon arbetat inom kommunen.
– Men jag gick inte uppåt utan nedåt i karriärstegen, säger hon. Jag började som löneassistent och slutade som lokalvårdare.

Städning blir Elisabeth Djurström aldrig trött på. Så fort hon kommer hem från sitt jobb åker dammsugaren fram. Hon beskriver sig som en ”städgalning”. Barnen sköter sina egna rum, men resten av huset får de inte ge sig på.
– Jag vill ha det på mitt sätt, förklarar Elisabeth Djurström.

I Elisabeth och Stefans rum är en hel bokhylla full av garnnystan. Elisabeth Djurström kallar stickning ”sin stora passion”. Garn är det enda hon brukar önska sig i födelsedagspresent, berättar dottern Linnea. Men till hennes och makens 25-årsjubileum ville hon ha ett foto av hela familjen. Vad hon önskar sig på 50-årsdagen vet hon inte riktigt, men är helt säker på att hon inte vill resa någonstans.
– Jag älskar att vara hemma och njuta av det här, säger hon och slår ut med armen mot ängen som omger huset.

Elisabeth Djurström är uppvuxen i huset intill och nästgårds bor hennes faster. Här i Trenstä trivs Elisabeth Djurström. Tråkigt har hon sällan, när hon inte stickar tycker hon om att blogga om det som händer och sker i vardagen. Att hon blir äldre hinner hon inte tänka så mycket på. Det är desto jobbigare att barnen växer upp. ­Äldre barn innebär fler oroliga kvällar.
–  De är ute på festande och man sitter hemma och är orolig. Den här vet man var man har, säger hon och pekar på yngsta sonen Ville som är sex år.

I huset bor också barnbarnet Zacke. ­Elisabeth Djurström har åtta barnbarn och med ett nionde på väg kommer familjen att fortsätta växa.
– Man kan ju undra hur många vi blir till slut, det kan ju bli många fler, så lastgammal är man ju inte, säger Elisabeth Djurström.

Linnea påpekar att hennes mamma skulle bli gammelfarmor om brorsans son Gustav fick barn.
– Det vore kul, säger Elisabeth Djurström och skrattar.
– Jag hoppas man hinner uppleva det, jag får sätta press på Gurra. Han har ju ­generna.