Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Godnatt jord?

Det finns miljöhot och det finns miljöhot. Den långsamma utarmningen av vår matjord är ett allvarligt problem som inte får den uppmärksamhet det förtjänar. Själv har jag skrivit om det tidigare och även föreslagit lösningar i min vision "Ett lantbruk med mjuka kanter" (1989) 

Min gode vän och kollega Peter Sylwan har verkligen engagerat sig i denna fråga de senaste åren. Jag återger här hans senaste text i frågan. Studera bilderna i slutet av texten noga, de berättar en intressant historia!

"Hotet mot våra jordar lika stort som klimathotet?

Häromdagen körde en sopbil genom vägräcket på E6 utanför Ängelholm och blev hängande mellan vägbroarna över Rönne å. På flygbilden över olyckan syns också ledtråden till en annan tänkbar, mer smygande och betydligt värre katastrof- möjligen väl så allvarlig som klimathotet.

Det var vackert väder, solen sken. Så här års och med all mark längs Rönne å bevuxen borde ett någorlunda klart vatten ha speglat en blå himmel. Men vattnet på bilden liknar mer brunsås än klarvatten.

Någon mil uppströms flyter Pinnån ut i Rönne å. Där går det inte att missa varför Rönne å ser ut som den gör.

Vattnet i Pinnån är visserligen brunfärgat men någorlunda klart. Rönne å är en ogenomskinlig slamfylld strömfåra. En flygbild över Rönne å där den flyter ut i Skälderviken hade antagligen sett ut som flygbilden över Svarte å där den rinner ut i Östersjön mellan Ystad och Trelleborg. Den bilden är tagen av Bengt Olle Nilsson Österlenbild.

Svarte å och Rönne å rinner genom jordbrukslandskapet och Pinnån rinner genom skogslandskap och betesmarker. Och trots att den mesta jordbruksmarken så här års ligger bevuxen och oplöjd så räcker det alltså med några dagars regnande för att stora mängder jordbruksjord skall rinna från åkermark till vattendrag. Hur stora och spelar det någon roll?

Den europeiska miljöbyrån EEA´s hemsida visar en karta över hur hur mycket jorderosionen ökar när man går från den skogs- och gräsmark som Pinnån rinner genom till Rönne å´s jordbrukslandskap. Enligt den kartan ökar erosionen från skogsmarkens c.a 0,5 ton per hektar till jordbruksmarkens upp till 2 ton per hektar. I Skåne har vi ca 400 000 hektar åkermark. Från den åkermarken kan det alltså rinna bort ungefär 1,5 ton mer jord per hektar än om den varit bevuxen med gräs eller skog. Säg att hälften av den ökningen — 0,7 ton – följer med de skånska åarna till havet. Det betyder i så fall att de skånska vattendragen tar med sig 280 000 ton jord till Östersjön. Det motsvarar att 7 000 långtradare med släp och 40 tons last tippar jord i haven runt Skåne varje år. Jord som grumlar en gång klarvattenåar, försämrar deras bottnar, göder och dödar havsbottnen – och dessutom förstör en stor del av nöjet att bada där Rönne och Vege åar rinner ut i Skälderviken.

Skogs och jordbruksmark är egentligen vårt allra viktigaste och största reningsverk av allt vatten på väg från himlen till havet. Om reningsverk som ”bräddar” och förstör badvattnet har det talats och skrivits mycket om i sommar. Men att jordbruksmarken som är en så stor del av vårt allra största och viktigaste reningsverk tvingas ”brädda” när regnen kommer tar vi nästan som självklart - och nästan naturligt.

Den större, smygande och eventuella katastrofen handlar förstås om vad som händer med jordens jordar i stort. I värsta fall är ca 10 miljoner hektar odlingsjord borta med vinden och vattnet - eller begravs under asfalt och betong, försuras försumpas eller försaltas – varje år. Det är fyra gånger hela den svenska jordbruksarealen.

Om knappt 30 år – när FAO (FN´s jordbruks och livsmedelsorganisation) säger att världens befolkning kan vara 10 miljarder och att det då måste finnas 50 - 100% mer mat till priser som människor har råd att betala – har kanske 20% av den åkermark vi nu odlar försvunnit! Den ekvationen går bara inte ihop. Och löser vi den inte vet vi hur det går. Det finns inget i historien som så säkert förutsäger framtiden som brist på mat och stigande livsmedelspriser. Senast vi i Sverige upplevde konsekvenserna på allvar av den saken var för bara precis 100 år sedan. Det svenska hungerupproret 1917. Den krisen förde oss farligt nära en social kollaps. Livsmedelskriser leder alltid till samhällelig oro, konflikter i värsta fall krig och förlust av allt vad hållbarhet heter.

Men ekvationen har en lösning. Det är den Pinnån pekar på. Att vi lär oss odla jorden som om den var skog – eller gräsmark. Det vill säga att först och främst sluta med (eller i vart fall kraftigt begränsa) det brutalaste av alla ingrepp vi gör när vi odlar marken – att plöja den. För det andra odla marken så att den är bevuxen och skyddad året om av växande eller vissnande växter, att jorden alltid är genomvävd av levande och döda rötter. För det tredje odla så att så absolut minsta nödvändiga del av odlingsmarken påverkas av tunga maskiner. För det fjärde att odlingslandskapets biologiska mångfald ökar. Och så slutligen – och för det femte – att vi odlar så att marken förvandlas från att vara en källa för växthusgaser till att bli en fälla som fångar in och begraver växthusgaser i marken.

Allt detta är möjligt tack vare ny och nygammal vetenskapsbaserad kunskap och teknik. Där ingår att kunna så en ny gröda i en redan växande eller direkt efter skörd. Odla mellangrödor som täcker och skyddar marken, suger upp överskottsnäring och håller fast jorden under höst- och vinterregnen. Öka den biologiska mångfalden genom att odla blommande kantzoner, anlägga s.k. skalbaggsåsar och att samodla olika växtslag eller olika sorter av samma växtslag på samma åkrar. Precissionsstyra alla maskiner med hjälp av IT och GPS i fasta körspår och därmed lämna alla annan mark opåverkad av tunga maskiner. Maskiner som då dessutom kan göra alla sina jobb helt resursanpassade och resurssparande efter hur behoven varierar meter för meter över varje enskilt fält de arbetar på.

Att sikta mot den här visionen vore en livsmedelsstrategi värd namnet. Den får ju ihop allt som behövs för en hållbar utveckling. Större skördar, mindre insatser, lägre kostnader, mindre miljöbelastning, högre biologisk mångfald, faktisk klimatnytta och bättre lönsamhet. Det är vinn, vinn, vinn längs hela kedjan från jord till bord, tillbaka igen - och för samhället i sin helhet. Men för att komma dit krävs en omställning av jordbruket kanske lika omfattande som när vi gick från bondesamhälle till industrisamhälle. Och att både opinion, forskning, teknik och politik går i takt mot samma mål; ett jordbruk som är både ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart – och dessutom vackert att se på och skönt att vistas i.

Peter Sylwans foto.
Peter Sylwans foto.
Peter Sylwans foto.

Ingen plats för patienter

Akademiska sjukhuset, Uppsala  

- Hur är det med dig?

- Jodå, det är bara bra

 

Hälsningsfraserna låter ungefär de samma när bekanta möts. Men försäkran om att allt är ”bara bra” ljuder lite ihåliga när den avges här i kafeterian på det stora sjukhuset.

 

Jag menar, om allt är ”bara bra” vad gör man då på en vårdinrättning några dagar före jul?

Så charmerande är cafeterian inte.

Nej, anledningen till att man sitter här är att någon i familjen är sjuk, eller så mår man själv mindre bra.

 

Varför håller vi då masken!

 

Förmodligen har vi lagt oss till med den amerikanska traditionen att hälsa.

- How are you?

- I´m fine thank you, how are you?

Ett till intet förpliktigande utbyte av frågor. För om du verkligen skulle få för dig att berätta hur det är med hälsan och livet, blir den genomsnittlige jänkaren förvånad och generad.

 

Men när vi väl hamnat på avdelningen, ibland gelikar, då växer berättarlusten.

Här talas det sjukdomar – och inte mycket annat. Alla har sin historia, sina femton minuter på operationsbordet. Ibland är risken för överdosering uppenbar.

Operationer, personal och hur man hamnade här är de element  som förenar den brokiga flocken från en rad olika orter och samhällsgrupper som är tillsammans är ”patienterna”.

Vi utgör fortfarande ett utsnitt ur det svenska samhället, för ännu har inte den privata vården riktigt etablerat sig i Sverige och ”räddat medelklassen undan Landstinget”. 

Här är icke jude eller grek, eller fattig eller rik. Här är vi alla vårdtagare. Men, tro mig, det är bara en tidsfråga innan vi blir ”globala” även på denna punkt.

 

Speciellt om inte Akademiska för bukt med akut problem.

Och då tänker jag inte på avhoppande chefer och galopperande budgetunderskott, nej, jag menar bristen på parkeringsplatser.

Detta kan med rätta anses vara ett ”i-landsproblem”, men jag skulle inte våga påpeka det för den ambra och välklädda dam som svettig och med håret på ända just hämtade upp sin man här ibland kaffeborden. Hennes överraskande frispråkiga eder svävar fortfarande över oss. För jakten på en laglig plats att ställa bilen har inte blivit lättare sedan Akis började bygga på de redan allt för få parkeringsytorna. Det är nu hart när omöjligt att finna plats på härbärget.

Visst skulle flera av oss kunna åka kollektivt men när man är sjuk eller kommer från orter långt utanför Uppsala är det inte alltid så lätt.

Bygg ytterligare ett ordentligt parkeringsgarage!

 

Men än viktigare är naturligtvis att få en sådan här komplex organisation att fungera som EN organism, inte som en kaotisk stridsplats för tuppar av båda könet.

 

Det finns det inte plats för.

 

 

 

 

 

Mitt i Höknatten

Akademiska Sjukhuset, Uppsala  

00.38 i natt inträffar Midvintersolståndet. Efter denna punkt i tiden kan man med fog påstå att " vi går med ljusare tider". Men som vi alla vet går denna ljusning olidligt långsamt. Och först skall vi genomleva årets längsta mörker.

Jag tycker att det är mycket imponerande hur våra förfäder lyckades räkna ut solstånd, månfaser och andra himlafenomen. Men frågan om de uppmärksammade den långa natten verkar splittra de som studerar frågan. Själv trodde jag länge att "höknatten" var ett etablerat begrepp. Detta var en natt då alla onda krafter var lösa och då djuren kunde tala. ( Husdjuren klagade inte oväntat på att de fick för lite foder. Ett ofta allt för sant klagomål förr.)

Om man var klok borde man kort sagt hålla sig inomhus den natten. Själv stötte jag för första gången på begreppet hos Sven Fagerberg. Hans roman från 1957 har fått sin titel av just denna mörkrets högtid.  Men när jag så skulle göra ett radioprogram om folktron kring vintersolståndet förstod jag att bevisen för nattens existerade i folktron var högst grunda. Jag vill minnas att självaste Klintberg dementera denna mörka lågpunkt.

Men se, nu läser jag i Göran Häggs intressanta bok "Gud i Sverige" ( Norstedts) återigen om Höknatten .

Vad man med säkerhet tycks veta är att våra förfäder och mödrar celebrerade  ljusets återkomst här i norra Europa. Midvinterblotet.  Eller är det månne också en myt, baserad på en enskild munks nidskrift om dåtidens Svear?

Vad vet vi om detta, egentligen?

Och som ni säkert redan läst så vände ljuset tillbaka lite tidigare i den gamla kalendern., nämligen runt Lucia.

Som vanligt har gamla traditioner har elegant omvandlats och fyllts med nya symboler. Hur Höknatten skulle tolkas detta nådens år 2010 är svårt att sia om?

I vilket fall råder den just i detta nu. Ovanligt kall, men upplyst av ett snötäcke som lagts över hela riket.

Själv sitter jag och betraktar Höknatten den genom ett fönster på en vårdavdelning i Akademiska Sjukhuset. Där ute sticker elektriska lampor hål på det mytologsika mörkret. Men mänskligt lidande finns det gott om även här. För här i de moderna  husen ligger det allt för många människor som skall försöka ta sig igenom ännu en natt av plågor och ångest.

Varje plåga har sitt skri och sin historia.

Själv är jag lyckligt lottad som kan sitta här och fundera på "hök" som en symbol för ondskan.

När jag ser ut i det tysta mörkret kommer istället att tänka på en helt annan fågel. För snart, snart , börjar Koltrasten prova sångrösten där ute natten.

Då övergår Hökvintern till Koltrastsnatten.

Då har året verkligen vänt!

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: