Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Godnatt jord?

Det finns miljöhot och det finns miljöhot. Den långsamma utarmningen av vår matjord är ett allvarligt problem som inte får den uppmärksamhet det förtjänar. Själv har jag skrivit om det tidigare och även föreslagit lösningar i min vision "Ett lantbruk med mjuka kanter" (1989) 

Min gode vän och kollega Peter Sylwan har verkligen engagerat sig i denna fråga de senaste åren. Jag återger här hans senaste text i frågan. Studera bilderna i slutet av texten noga, de berättar en intressant historia!

"Hotet mot våra jordar lika stort som klimathotet?

Häromdagen körde en sopbil genom vägräcket på E6 utanför Ängelholm och blev hängande mellan vägbroarna över Rönne å. På flygbilden över olyckan syns också ledtråden till en annan tänkbar, mer smygande och betydligt värre katastrof- möjligen väl så allvarlig som klimathotet.

Det var vackert väder, solen sken. Så här års och med all mark längs Rönne å bevuxen borde ett någorlunda klart vatten ha speglat en blå himmel. Men vattnet på bilden liknar mer brunsås än klarvatten.

Någon mil uppströms flyter Pinnån ut i Rönne å. Där går det inte att missa varför Rönne å ser ut som den gör.

Vattnet i Pinnån är visserligen brunfärgat men någorlunda klart. Rönne å är en ogenomskinlig slamfylld strömfåra. En flygbild över Rönne å där den flyter ut i Skälderviken hade antagligen sett ut som flygbilden över Svarte å där den rinner ut i Östersjön mellan Ystad och Trelleborg. Den bilden är tagen av Bengt Olle Nilsson Österlenbild.

Svarte å och Rönne å rinner genom jordbrukslandskapet och Pinnån rinner genom skogslandskap och betesmarker. Och trots att den mesta jordbruksmarken så här års ligger bevuxen och oplöjd så räcker det alltså med några dagars regnande för att stora mängder jordbruksjord skall rinna från åkermark till vattendrag. Hur stora och spelar det någon roll?

Den europeiska miljöbyrån EEA´s hemsida visar en karta över hur hur mycket jorderosionen ökar när man går från den skogs- och gräsmark som Pinnån rinner genom till Rönne å´s jordbrukslandskap. Enligt den kartan ökar erosionen från skogsmarkens c.a 0,5 ton per hektar till jordbruksmarkens upp till 2 ton per hektar. I Skåne har vi ca 400 000 hektar åkermark. Från den åkermarken kan det alltså rinna bort ungefär 1,5 ton mer jord per hektar än om den varit bevuxen med gräs eller skog. Säg att hälften av den ökningen — 0,7 ton – följer med de skånska åarna till havet. Det betyder i så fall att de skånska vattendragen tar med sig 280 000 ton jord till Östersjön. Det motsvarar att 7 000 långtradare med släp och 40 tons last tippar jord i haven runt Skåne varje år. Jord som grumlar en gång klarvattenåar, försämrar deras bottnar, göder och dödar havsbottnen – och dessutom förstör en stor del av nöjet att bada där Rönne och Vege åar rinner ut i Skälderviken.

Skogs och jordbruksmark är egentligen vårt allra viktigaste och största reningsverk av allt vatten på väg från himlen till havet. Om reningsverk som ”bräddar” och förstör badvattnet har det talats och skrivits mycket om i sommar. Men att jordbruksmarken som är en så stor del av vårt allra största och viktigaste reningsverk tvingas ”brädda” när regnen kommer tar vi nästan som självklart - och nästan naturligt.

Den större, smygande och eventuella katastrofen handlar förstås om vad som händer med jordens jordar i stort. I värsta fall är ca 10 miljoner hektar odlingsjord borta med vinden och vattnet - eller begravs under asfalt och betong, försuras försumpas eller försaltas – varje år. Det är fyra gånger hela den svenska jordbruksarealen.

Om knappt 30 år – när FAO (FN´s jordbruks och livsmedelsorganisation) säger att världens befolkning kan vara 10 miljarder och att det då måste finnas 50 - 100% mer mat till priser som människor har råd att betala – har kanske 20% av den åkermark vi nu odlar försvunnit! Den ekvationen går bara inte ihop. Och löser vi den inte vet vi hur det går. Det finns inget i historien som så säkert förutsäger framtiden som brist på mat och stigande livsmedelspriser. Senast vi i Sverige upplevde konsekvenserna på allvar av den saken var för bara precis 100 år sedan. Det svenska hungerupproret 1917. Den krisen förde oss farligt nära en social kollaps. Livsmedelskriser leder alltid till samhällelig oro, konflikter i värsta fall krig och förlust av allt vad hållbarhet heter.

Men ekvationen har en lösning. Det är den Pinnån pekar på. Att vi lär oss odla jorden som om den var skog – eller gräsmark. Det vill säga att först och främst sluta med (eller i vart fall kraftigt begränsa) det brutalaste av alla ingrepp vi gör när vi odlar marken – att plöja den. För det andra odla marken så att den är bevuxen och skyddad året om av växande eller vissnande växter, att jorden alltid är genomvävd av levande och döda rötter. För det tredje odla så att så absolut minsta nödvändiga del av odlingsmarken påverkas av tunga maskiner. För det fjärde att odlingslandskapets biologiska mångfald ökar. Och så slutligen – och för det femte – att vi odlar så att marken förvandlas från att vara en källa för växthusgaser till att bli en fälla som fångar in och begraver växthusgaser i marken.

Allt detta är möjligt tack vare ny och nygammal vetenskapsbaserad kunskap och teknik. Där ingår att kunna så en ny gröda i en redan växande eller direkt efter skörd. Odla mellangrödor som täcker och skyddar marken, suger upp överskottsnäring och håller fast jorden under höst- och vinterregnen. Öka den biologiska mångfalden genom att odla blommande kantzoner, anlägga s.k. skalbaggsåsar och att samodla olika växtslag eller olika sorter av samma växtslag på samma åkrar. Precissionsstyra alla maskiner med hjälp av IT och GPS i fasta körspår och därmed lämna alla annan mark opåverkad av tunga maskiner. Maskiner som då dessutom kan göra alla sina jobb helt resursanpassade och resurssparande efter hur behoven varierar meter för meter över varje enskilt fält de arbetar på.

Att sikta mot den här visionen vore en livsmedelsstrategi värd namnet. Den får ju ihop allt som behövs för en hållbar utveckling. Större skördar, mindre insatser, lägre kostnader, mindre miljöbelastning, högre biologisk mångfald, faktisk klimatnytta och bättre lönsamhet. Det är vinn, vinn, vinn längs hela kedjan från jord till bord, tillbaka igen - och för samhället i sin helhet. Men för att komma dit krävs en omställning av jordbruket kanske lika omfattande som när vi gick från bondesamhälle till industrisamhälle. Och att både opinion, forskning, teknik och politik går i takt mot samma mål; ett jordbruk som är både ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart – och dessutom vackert att se på och skönt att vistas i.

Peter Sylwans foto.
Peter Sylwans foto.
Peter Sylwans foto.

Oron för vårt dagliga bröd

Först av allt, professor Andreas Håkansson har skrivit en lättläst, kunnig och välbehövlig bok om vår tilltagande oro för maten. Läs den!
Oavsett var du står i matdebatten av år 2018.
 
För trots att stora delar av världen i dag lever långt ifrån svält och undernäring verkar vi bekymra oss allt mera för vad vi äter. Om måltiden alltid spelat en roll i alla religioner är det som om MATEN i dag har blivit till en egen religion. Och var och en blir salig på sin diet eller på att undvika jus sin överkänslighet. Verklig eller inbillad.


Det är därför passande att just förlaget Fri Tanke med ger ut den här boken. Förlaget vill ju ge ut böcker som är ”utmanande och banbrytande litteratur i gränslandet mellan filosofi och politik, vetenskap och existentiella frågor.”
 
 
 
I sin bok ”Det ängsliga matsamhället”, med underrubriken ”Det fina med färdigmaten” går Andreas Håkansson igenom en lång rad olika larm och invändningar emot färdigmaten, eller industrimaten som han kallar den.
Han bemöter argumenten att industrimaten skulle vara ett slöseri med energi och därtill hälsofarlig. Så är det i regel inte, tvärtom. Han repeterar turerna kring akrylamiden i chips och en rad andra larm genom åren.
 
Men man gör boken en stor otjänst om man tror att den är en ”motbok”. Ett försvar för färdigmaten. Så är det inte.
Istället söker Håkansson efter förklaringar till varför debatten ser ut som den gör. Och varför människor kan tycka så olika – till och med när de har samma faktaunderlag.
Det handlar kort sagt om olika värderingar
 
Andreas Håkansson citerar här en rad storheter, ifrån Karl Marx till författaren Lena Andersson. En bild som biter sig fast är vårt så omhuldade förnuft. Det rationella resonemanget liknas vid en lite tanig ryttare som försöker tygla en stor elefant. Elefanten det är våra känslor - som styrs av våra värderingar. Och när de sätter av så har ryttaren inte en chans.

Det vet var och en som varit förälskad!


Möjligen kan den lille förskrämda ryttaren komma med efterrationalisering om varför ekipaget befinner sig där de nu råkar hamnat.
Och – observera - detta resonemang gäller båda sidor i en debatt. Även de som argumenterar för industrimatens styrs förstås av sina värderingar. Även de sitter på sina elefanter.
På tal Marx så brukar jag tänka på ett citat som ofta tillskrivs Groucho Marx.
”Kom inte och släpa in en massa fakta i debatten, jag har redan bestämt mig”
 
Vad är då lösningen på det här dilemmat och en rad andra närbesläktade frågor om mat, miljö och makt?
 
Ett svar är kanske att till en början våga erkänna att vi har olika värderingar och föra dialogen utifrån det?
Och att låta samtalet ta lite tid?
Att inte prompt kräva ett domslut redan innan några bevis har lagts fram – något som allt oftare är fallet i dagens elektroniskt förstärkta skrikarsamhälle.
 
Personligen tycker jag att den boken, tillsamman med böckerna ” Bortom GMO” och ”Den ekologiska drömmen!
”utgivna på samma förlag, borde ingå i kurslitteraturen på alla utbildningar som sysslar med livsmedel. J
Jag väljer ändå att tro på vetenskap och beprövad erfarenhet som en väg framåt, trots allt!

(Nu har även SvD recenserat boken.)

Ibland brokiga grisar och töltande hästar

 

Det blev en rolig och omväxlande kväll när professor Leif Andersson framträdde i serien Genvägen till Kunskap. Först påminde professor Dan Larhammar oss om vad en gen är.

Här kan du se de båda föreläsningarna

 

och här följer frågestunden efteråt

Nu har serien två gånger i rad handlat om hur vi människor genom medvetna val förändrat våra husdjur. Nästa gång handlar det om hur vi med mera exakta metoder kan förändra organismer i vår omvärld, genom GMO och "gensaxar".

Missa inte nästa show i Humanistiska Teatern 18.30 den 8 maj!

En akademisk fråga

”Akademin är det finaste vi har” hör jag på radion. Nja, jag vet inte om jag riktigt håller med om det.

För det första, jag tycker det finaste som finns är de där människorna i vardagen som gör ett bra jobb. Det är på dem som samhället vilar. En Marianne, en Åsa, en Pia eller en Bengt på Akademiska Sjukhuset.

Eller en Dennis som kopplar upp en på nätet igen, eller en Stefan på Bilia som räddar en genom att visa serviceanda.

Ja, ni förstår säkert vad jag menar.Länge leve Ragnar som han heter i Lena Anderssons senaste bok! Akademier i all ära, men de sysslar mest med akademiska frågor.

 

Trots det så kan jag inte låta bli att irritera mig på det oproportionerligt stora media utrymme som halvt dussin kultursnobbar fått den senaste tiden. Varför är det så?

En förklaring är nog att många av de som arbetar inom media har just de här ”profilerna” som en slags förebilder.

De som sitter i ”Akademin”, eller nu inte längre gör så, hör till samma subkultur som de som skall bevaka och skildra samhället i media.

Men utanför denna ankdamm finns det en annan värld, ja, det finns till och med andra akademier – i plural.

 Ta exempelvis Kungliga Vetenskapsakademin, KVA!

KVA delar ut, inte ett, utan två Nobelpris och är mycket väl kända utanför landet.  ( Ja, man skulle rent av kunna säga att de hanterar två och ett halvt Nobelpris eftersom de även har hand om Riksbankens Pris till Alfred Nobels minne, det så kallade Ekonomipriset.)

Deras ständige sekreterare Göran K. Hansson skrev för övrigt en klargörande blogg om hur akademierna kan undvika jäv och unkenhet. En text som aldrig dök upp på någon Kultursida.

 

Är då inte verksamhetsområden som räddar liv, ger oss en bättre vardag och en större förståelse om vår värld lika ”fina” som litteratur?

Nej, kanske inte om du frågar den tjattrande klassen. Men om du ställer frågan till den genomsnittliga lyssnaren på hela Sveriges radio blir svaret ett helt annat.

 Pressens fokus på bråket inom Svenska Akademin visar återigen på den stora blinda fläck som svensk media har när det gäller samhällsområden som teknik, medicin och naturvetenskap.

Verksamheter som enligt undertecknad är lika centrala för vår Kultur som texter av Bob Dylan.

Så bråketSvenska Akademin är sorgligt, men det är och förblir en storm i ett punschglas.

Det allvarliga är hur media definierar vad som är relevant i Sverige år 2018.

 

Genvägen till kunskap!

!8.30 ikväll på Humanistiska Teatern ( i Engelska Parken) berättar professor Leif Andersson om varför Ego Boy travar, Stampe stannar kvar och Griseknoen växer. En vild resa i de tama genernas värld! Arrangörer är Uppsala Univrsitet och föreningen Vetenskap och Folkbildning. Som bonus får du veta vad en gen är e gen tli gen! Fritt inträde!

Den tama genetiken?

Varför Ego Boy travar, Griseknoen bara växer och hur Stampe förlorat sin rädsla för människor?

Så lyder frågorna i måndagskvällens öppna föreläsning och svaren de finns i genetikens förunderliga värld. Och han som besvarar dem är professor Leif Andersson, professor i genomik på Uppsala Universitet - och på SLU!

Leif Andersson och hans forskargrupp har avslöjat många oväntade hemligheter hos våra tamdjur.

Men allra först så berättar professorn i molekylär cellbiologivad Dan Larhammar vad ” en gen” egentligen är.

Missa inte det!

Få vetenskapsområden har utvecklats så snabb som genetiken de senaste decennierna. Det har gått svindlande fort och få inser vad som håller på att hända. Föreläsningsserie ” Genvägen till kunskap” som måndagens träff ingår i vill ge dig en bättre möjlighet att förstå din samtid.

 Välkommen till Humanistiska Teatern ( i Engelska Parken) 18.30 på måndag.

 

Och har du missat de föregående avsnitten i serien så finns de inspelade och går att se på MedFarms hemsida, Uppsala Universitet:

 Olika men ändå så lika, professor Mathias Jakobsson

 Genvägen till rättvisa, professor Marie Allen

 Hundens GENtjänster, professor Kerstin Lindblad Toh

 

Evenemanget är ett samarrangemang mellan Uppsala Universitet och föreningen Vetenskap och Folkbildning .

Och kostnadsfria!

Välkommen!

 

Slutligen, med tanke på de senaste dagarnas skrivier förtjänas det kanske att påpeka att Dan Larhammar också är preses i Kungliga Vetenskapsakademin, en akademi som ägnar sig åt vetenskap. Läs gärna vad KVA:s ständige sekreterare Göran K. Hansson skriver om akademierna i sin senaste blogg.

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: