– De flesta människor förknippar mental träning med idrott och idrottsprestationer, men det är lika användbart för gemene man, säger Lars-Eric Uneståhl, aktuell som en av författarna till boken "Huvudrätt - mental träning för alla".

Han är nestor inom området och myntade begreppet redan 1969. Under andra halvan av 1970-talet fick hans tankar genomslag i olympiska sammanhang. Lars-Eric blev ett namn på många idrottares läppar. Psykologin genererade medaljer och framgångar.

Men vänta, nu handlar det om oss vanliga dödliga, som i den gråa vardagen läser nyheter, följer Facebookflöden och lagar makaroner och köttbullar. Som låter livet gå sin gilla gång med trygga och inrutade upprepningar. Som tappar geisten ibland, som biter och kanske bryter ihop.

Artikelbild

| Lars-Eric Uneståhl, mental coach.

– Alla kan utveckla sin hälsa, säger Lars-Eric och förtydligar:

– Att definiera hälsa handlar inte om att man är väldigt sjuk.

Snarare handlar det om en attityd till livet i allmänhet och för sig själv i synnerhet. Att se det positiva i tillvaron är ingen quick-fix. För att de ljusa nyanserna ska framträda krävs ansträngning - och träning.

Lars-Eric Uneståhl säger att man ska skilja på kunskap och kompetens. Med andra ord: Bara för att man vet mycket om kondition innebär det inte per automatik att man själv har ett bra flås.

Artikelbild

På samma sätt förhåller det sig med den psykiska hälsan.

– Det handlar om att se livet som en resa eller en vandring, säger han.

Det man är rädd för, menar han, ger en starkare reaktioner än det man tar till sig och bejakar. Tankar som "Det här får inte hända" och "Jag vet att jag inte borde tänka" får lätt näring och sätter snubbeltråd för prestationer.

– Hjärnan fastnar på de tankar som är tydliga. Problem är tydligare än mål.

Motsatsen är flytet, när vi absorberas av en situation. Då utför vi det vi är duktiga på. Att komma till det tillståndet är inte medfött. Men man kan träna sig dit.

I boken presenteras en 150 dagar lång träningsperiod. Initialt kom skriften till sedan skidåkarparet Johan och Anna Olsson använt metoderna i sina idrottsliv och sedan utvidgat användningsområdet till livet i stort. I boken, som Anna har formgivit, delar Johan generöst med sig av sina tankar från sin mentala träning. Anteckningarna tar upp sinnestillstånd. I första kapitlet svarar Johan på frågan "Vad pågår i ditt huvud nu?" med "Lite kaos, som vanligt men lite värre".

Under processen är det nödvändigt att skriva. Känslor, iakttagelser och målbilder ska komma på pränt.

– När man väl sätter sig ned och dokumenterar ett mål, så blir det en annan seriositet, säger Lars-Eric Uneståhl.

I snitt en kvart om dagen i fem månader. Så ser träningsdosen ut. Man arbetar med sina sätt att tänka, känna och reagera. Man skapar inre rum, som man kan trivas i. De inre bilderna av framtiden formas. Så småningom kanske de även förverkligas.

En övning är att se sig själv i spegeln. Målet är att iaktta hållningen och inta en stolt pose.

– Om jag ska hålla ett föredrag och ställer mig som att jag har världens bästa självförtroende, kommer det att märkas i mitt sätt att tala, säger Lars-Eric.

Ett likartat moment är att ta en selfie - inte för att publicera på Instagram och få bekräftelse utan för att dokumentera känslan när man mår som bäst.

– Att bli vän med sig själv är någonting annat än att exponera sig själv.

Det går bra att träna tillsammans, men målen ställer man själv. Inom idrotten är det vanligt att den första träningen kring ett ämne är gemensam, därefter blir den individuell. Men inget är hugget i sten. Till exempel har Lars-Eric fått brev om att barnen i familjen blir nyfikna på träningen och deltar. En annan utövare hörde av sig och inledde sitt mejl med följande ord: "Till och med hunden kommer och lägger sig när vi tränar.".

Kuriosa från boken är en passage där Johan Olsson ska lista "fem saker som gör att det kommer att gå bra för dig i VM". Han skriver ned sex punkter, väl medveten om att det är en för mycket. Kanske är det därför Olsson blev världsmästare, att han vågade bryta mönster. Som sagt, inget är hugget i sten. Det gäller bara att våga och att visualisera vardagens framtida guldmedaljer. (TT)