Publicerad: 2011-02-07 09:00, senaste uppdaterad: 2011-08-16 14:08
Han är brun och vit. Eller som det heter på fackspråk: Övermantlad viltgrå med rödförstärkning. Hans öron är långa och svansen påfallande lik en hares. Tassarna är kraftiga och han sprätter ordentligt med dem då han tas ut ur sin bur.
- Det är det här man vill ha när man korsar med hare. Då blir det temperament, säger Jessica Gustafsson på Liljekonvaljens kaniner och tar Lycklig i famnen. Han är till hälften vädurskanin.
Jessica tävlar i kaninhoppning där nästan 70 procent av kaninerna nu är harkorsningar. Hur konstigt det än låter är hare en kaninras (exempelvis belgisk hare och dvärghare). Harkorsning är ännu ingen egen ras, utan en blandras, som blir allt vanligare. Att blanda raser är alltid ett vågspel, därför är man inom kaninavel väldigt noga med att se bakåt i linjerna så att man inte blandar in några defekter eller sjukdomar. Jessica, som också föder upp harkorsningar, beskriver dem utöver sitt heta temperament, som höga och ståtliga. Inte minst är de kraftiga bakbenen bra för att prestera i hopp, liksom den långsmala kroppen.
- De är väldigt kaxiga på marken, och gosiga i famnen, säger hon medan Lycklig lägger sig till rätta på rygg i hennes famn.
Enligt Jessica är de också väldigt personliga, de kommer gärna fram och hälsar. I första hand tycker hon att harkorsningen lämpar sig för dem som vill vara aktiva med sin kanin, exempelvis gå ute med dem i sele. Då är det "fullt ös hela tiden". Den som bara vill gosa ska hellre skaffa sig en dvärgvädur. Harkorsningens nackdelar är att de tar lång tid på sig att förstå.
- Det är som om de fattar lite trögt, som om de behöver lång tid på sig att ta in vad hoppning är, men sen tar det fart med besked. Och så äter de väldigt mycket. Och skiter! säger Jessica och skrattar. Hennes egen hoppstjärna, som med fullständigt namn heter Glädjens Lycklig, gör skäl för sitt namn.
- Han tar glädjeskutt både i hoppen och i selen när vi är ute och går. Hans glädjehopp gör dessvärre att han river hindren ibland. Han testar allt och tror på sig själv, det är också utmärkande för rasen. Att jämföra med hermelinkorsning exempelvis, som har dåligt självförtroende, säger Jessica och tittar ner på Lycklig. Som har somnat.
Av: Bodil Sjöström/TT Spektra