Någon har koll på ditt liv

På svenska biografier gick nyligen den animerade filmen Metropia, som beskriver en underjordisk dystopi i Europa år 2024. Mänskligheten har flyttat under jord och det multinationella företaget Trexx kontrollerar samhället via agenter, tv-monitorer samt ett hypermodernt schampo som penetrerar användarens huvud och möjliggör kontroll över tankar och impulser. Uppgifter om företagets vinst och omsättning flimrar förbi, men just själva makten över samhället och "subjekten" förefaller vara det egentliga målet.

Och för tjugo år sedan, den 15 januari 1990, stormade en uppretad folkmassa Stasis högkvarter i Berlin och hela den östtyska kontrollapparaten började vändas ut-och-in. Hela den Östtyska staten var i upplösning och inga myndigheter ryckte ut för att rädda spionorganisationen, som hållit sin egen befolkning i ett järngrepp under decennier. Stasi hade inte tillgång riktigt samma tekniska möjligheter som Trexx, men med avlyssning, övervakning och hudnära infiltration kunde man ändå effektivt tränga in i sina medborgares liv.
Stasi (förkortning för Ministerium für Staatssicherheit) skapades i Östtyskland när efterdyningarna till andra världskriget hade övergått i kalla kriget. Som arvtagare till Gestapo och med KGB som närmaste allierade och med den överordnade uppgiften att vara den kommunistiska diktaturens "sköld och svärd" var metoderna precis så brutala som man kunde förvänta sig. Både egna och utländska medborgare utsattes för mord och kidnappningar och tortyr var vanligt. Dessa arbetssätt övergav man aldrig, men allteftersom kalla kriget stagnerade i en sorts statiskt ställningskrig och ledande företrädare för Östtyskland faktiskt talade en hel del om mänskliga rättigheter utarbetade Stasi alltmer subtila metoder att påverka omvärlden och kontrollera sina medborgare.

Boken Stasiland, av Anna Funder, ger en kuslig inblick i hur totalt den östtyska säkerhetstjänsten kunde kartlägga människors liv. Personliga brev lästes, lägenheter avlyssnades och informatörer spionerade på arbetskamrater och ofta även familjemedlemmar. Och när Stasi väl hade bestämt sig för att sätta dit någon så fanns ingen förseelse som var för banal för att inte kunna medföra arbetsläger. "Humant", är helt fel ord i sammanhanget, särskilt som utdragna förhör på över ett dygn var vanligt förekommande, men tortyrkammare behövdes helt enkelt inte när andra påtryckningsmedel fungerade lika bra. Ställd inför valet att samarbeta eller se sitt liv slås i spillror föredrog de flesta det förra alternativet. Annars kunde man vara säker på att inte få något bra arbete, inte få komma in på en viss utbildning och så vidare. Familjemedlemmar drogs ofta in och genom att hota både modern och fadern med fängelse framgick att barnen kunde berövas sina föräldrar.

Nu var Stasi inte unikt i detta avseende. Liknande vittnesmål (och värre) har hörts om många auktoritära regimer med varierande grad av förtryck och kontroll av de egna medborgarna. Det som utmärker den östtyska säkerhetstjänsten var omfattningen. Vid kollapsen 1989 hade Stasi över 100 000 fast anställda. Uppskattningarna av antalet "inofficiella medarbetare" börjar vid ungefär 200 000, men det totala antalet kan ha varit upp till det tiodubbla om informatörer som arbetade för Stasi enstaka gånger inkluderas. I relation till befolkningen, 17 miljoner, innebar det att Stasis nät av underrättelsepersonal och informatörer var avsevärt mer finmaskigt än det var i till exempel Nazi-Tyskland eller Sovjetunionen.

Stasi hade inte tvekat att använda ett schampo som tränger in i varje hårsäck och ger tillgång till offrets alla syn- och hörselintryck. Målet var ju att "veta allt", som chefen Erich Mielke lär ha uttryckt. Och frågan är ändå om inte historien är fullt jämförbar med fiktionen om man jämför Stasi med företaget Trexx i Metropia. Det är svårt att i detta sammanhang inte reflektera över vår egen debatt om FRA-lagen, som aktualiserar frågor som berör rättssäkerhet och individens integritet. Genast bryts då två perspektiv mot varandra. Å ena sidan är det aningslöst, historielöst och smaklöst att direkt jämföra Stasis kontrollapparat och vårt eget FRA. Å andra sidan kan dessa mardrömsbilder, vare sig de härrör från historien eller en imaginär framtid, utgöra varnande exempel som stämmer till eftertanke. I fiktionens värld är allt möjligt, men historien visar att det är just staten och inte företag som har resurserna och skulle kunna ha motivet att bygga upp en kontrollapparat av det slag som Stasi representerade.