Vad döljs i Heimdals arkiv?

Varför vill Heimdal mörklägga sin historia? Historien har alltid flera sidor. Även de goda exemplen ställs i tystnadens skugga när Heimdal undviker offentlig debatt och hindrar forskning kring Sverige och nationalsocialismen!
Tre gånger har jag fått avslag på min anhållan om att få ta del av Heimdals arkiv. Efter min doktorsdisputation 1997 vid Uppsala universitet fick jag en lektorstjänst vid Södertörns högskola, där jag i forskningsprojektet, Bilder i förvandling, som leddes av professor Helmut Müssener, påbörjade mina forskningar kring den svenska akademiska världens relationer till Tyskland på 1930- och 1940-talen. Trots rekommendationer från tre professorer i tyska, Helmut Müssener, John Evert Härd och Lars Hermodsson, som betonade hur viktig denna forskning var, fick jag avslag för just den tidsperioden utan motivering. Först efter att UNT tagit upp Heimdals agerande kom en motivering till avslaget från dåvarande ordföranden Daniel Engberg: Namnen på dem som deltagit i diskussionerna i Heimdal fick inte komma ut ( Se UNT 30 oktober 1999).
När jag sedan i en artikel i UNT-Debatt Vad döljs i Heimdals arkiv (7.2.2000) redogjort för hur föreningen avslagit min ansökan — trots att ansökan innehöll detaljerad forskningsbeskrivning från Södertörns högskola och referenser från tre professorer — försökte ordföranden i Heimdal att komma undan sakfrågan med att hänvisa till att min första ansökan varit oseriös. Han skrev i sin replik den 10.2.: "Således framgick det inte för styrelsen att Birgitta Almgren ville undersöka exempelvis studenters och professorers åsikter och inställning till nationalsocialismen und 1930- och 40-talet." Sanningen är förmodligen den att det framgick alldeles för klart, vad jag ville undersöka.
Ordföranden för Heimdal försökte också förklara det absurda i att Heimdals arkiv var öppet, fast det var stängt! Forskare som ville undersöka tiden 1930-1945 vägrades ju tillträde. Men att en forskare får tillträde till ett arkiv betyder inte att protokoll görs offentliga. God forskarsed betyder att man noga överväger sekretessbestämmelser. Personer behöver inte namnges t ex.
Att jag dessutom i min artikel framhållit hur även andra vägrats att ta del av Heimdals arkiv från den här perioden var uppenbarligen en misskreditering av föreningen. Det blev för mycket för Heimdals styrelse. I telefonsamtal från Heimdals ordförande den 11.2. 2000 fick jag veta att jag nu misskrediterat föreningen och minsann inte kunde räkna med att någonsin få ta del av deras arkiv. Han sade: Men det måste du väl förstå att du aldrig kan få tillträde till vårt arkiv eftersom du misskrediterat Heimdal genom din artikel i UNT den 7 februari.

Jag beklagade detta eftersom jag i Bundesarchiv och Auswärtiges Amt i Berlin hittat korrespondens som refererar viktiga diskussioner som fördes i Heimdal kring demokrati, nationalsocialism och vetenskaplig frihet.

Eftersom Heimdal vägrar forskare tillträde till arkivet när det gäller tiden för NS-diktaturen bidrar de ju inte bara till en ensidig belysning av den egna föreningen utan hindrar också en mer allsidig belysning av dåtidens kulturklimat och debatterna i universitetsmiljöerna.
Nej, nu bör det vara dags också för Heimdal — 60 år efter andra världskriget — att sluta misskreditera sig själva och öppna arkiven!