Insändare Vi lever inte i den bästa av världar. Människor gör misstag, det blir missförstånd, tillbud och olyckor kan inträffa. Under många år har Uppsalas äldre haft en ombudsman, en klagomur, som varje år lämnat en rapport till Äldrenämnden. Nu när Karin Udenius går i pension vill Äldrenämnden lägga ner funktionen. Det är mycket sorgligt eftersom här har alla över 65 år och deras anhöriga fått hjälp och stöd, samt möjlighet att lämna synpunkter på vård och omsorg. I fortsättningen ska hennes funktion skötas av kontaktpersonen för en ”äldrevänlig stad”.

Jag förstår att det är roligare att se framåt, att arbeta förebyggande, men tror att det också behövs någon som samlar ihop allt som gått fel. Man lär av historien. Av rapporten för 2015 får man t ex veta att det var många synpunkter på hemvården, färdtjänsten, handikapptillstånden och den palliativa vården. På vilket sätt kan projektet ”den äldrevänliga staden” bidra?

Vi som bor på landet, omfattas vi överhuvud taget av ”den äldrevänliga staden”? Vet kontaktpersonen något om hur vi får pussla för att klara vår vardag? Hur vi gör för att få hem mat, medicin, kontanter, paket mm? När vi inte längre får köra bil, vad kan då hemvården ställa upp med?

När Monica Östman, ordförande i Äldrenämnden, talar om att bredda uppdraget, var någonstans finns då människan med logistikproblem? Innebär det utökade uppdraget att stadsbor av äldre årgångar med allsköns serviceställen inom räckhåll för en rullator får mer service medan landsbygdens gamlingar lämnas utanför? Det är bekymmersamt att landsbygdsbor är dåligt representerade i kommunens beslutande organ.

När det gäller dem som bor i särskilt boende är det tänkt att nu ska SÄV-grupperna ta över efter ombudsmannen? SÄV står för Samråd Äldres Vård och består av vanliga medborgare som ska samråda och diskutera vården med verksamhetscheferna. Jag tror inte att det räcker.

Det finns en patientombudsman för sjuka människor, det ska finnas en ombudsman för de äldre också.