Min biträdande chef har fått i uppdrag av sin chef att förmedla det förutbestämda lönepåslaget. Alla dessa chefer. Alla dessa mellanhänder. Lönesamtal.

Jag förundras över titeln på vår kommande aktivitet och ställer mig själv frågan hur mycket jag egentligen kommer få vara med och delta i samtalet. Hon sträcker fram en gul Post-It-lapp och jag läser siffrorna: 300 kronor. 300 kronor. 300 kronor. Har jag gjort något fel? Jag jobbar 65 procent och lyckas snabbt räkna ut att det innebär att min förhöjda månadsinkomst landar på 130 kronor.

Min chef frågar om jag vill behålla lappen. Jag skakar på huvudet, tar min väska och lämnar rummet.

Min chef är i fyrtioårsåldern vilket betyder att jag har tjänstgjort längre på sjukhuset än vad hon har levt. Min chef har dubbelt så mycket som mig i månadslön. Det är tacken. Efter 45 års lojalt och bittert slit är tacken att jag får en löneökning på 130 kronor. Det är inte konstigt att folk säger upp sig som flugor. Det här är priset vi får betala när privata vinstintressen blir viktigare än samhällets sociala behov. Sjukhusen tvingas hålla hårt i sina plånböcker och lidande blir inte bara jag och mina kollegor utan även de vårdtagare som tvingas möta utbrända och uppgivna vårdare. Nej, nu får det vara nog.