Insändare Ett fall av trikinos i Sverige på 35 år. Visserligen en allvarlig sjukdom men går att bota. I det perspektivet synes de förslag till regler för hanteringen/överlåtelse av vildsvinskött som varit uppe till diskussion inte på långa vägar vara rimliga. (Trikinkontroll och speciella viltslakterier.)

Vi behöver stimulera avskjutningen av vildsvin på alla sätt. Varje jägarfamilj kan bara konsumera en begränsad mängd kött. Kan fler få laglig tillgång till vildsvinskött genom att reglerna ändrades om överlåtelse till andra än inom jaktlaget så att jägarna får ökad avsättning för köttet, kommer intresset för jakten och därmed avskjutningen öka.

Anser man trots allt att trikinkontroll är ett måste för överlåtelse (vilket jag förordar) skulle det vara en god affär för vildsvinsdrabbade kommuner att subventionera eller helt stå för analysen. Jägarna skulle säkerligen också acceptera obligatorisk trikinkontroll även om de fick betala analysen själva. Kontroll sker redan i dag i stor omfattning och på frivillig väg.

Livsmedelsverket anser att: ”... livsmedelsburna riskerna är små för slutkonsumenten när vilt och kött av vilt levereras direkt till denne eller via lokal detaljhandel – med undantag för djurslag som kan vara bärare av trikiner ...”

Från visst håll har framförts att hanteringen av vildsvinskött måste gå via viltslakterier. Någon grund för livsmedelshygieniska krav på kontroll via viltslakterier finns således inte.

Undantar man eventuell trikinkontroll finns ingen anledning särbehandla vildsvinskött jämfört med annat vilt. Så vilket är egentligen problemet!?

Det är lätt att komma in på tanken att det är vissa särintressen som driver frågan i för dem önskvärd riktning.

En av flera åtgärder som behövs för att få en ökad avskjutning är således att se över reglerna för överlåtelse av vildsvinskött men också en del andra regler/begränsningar vid jakt på vildsvin. Knappast en fråga som skulle behöva bli partipolitisk. Men – vad gör de partier som utger sig för att värna landsbygg och miljö?