Insändare Jag har närstående som vårdas/vårdats under ganska lång tid inom psykiatrins slutenvård. Både frivillig inläggning och tvångsvård.

Det finns stora brister inom psykiatrin, detta är väl känt sedan tidigare, bland annat genom artiklar i UNT, som haft flertalet artiklar och intervjuer med såväl politiker som patienter.

LÄS MER: Anmälningarna mot psykiatrin ökar kraftigt

LÄS MER: ”Läget är inte katastrofalt”

Psykiatrins hus byggdes med ett visst syfte att slutenvård och öppenvård skulle ha ett nära samarbete vilket jag upplever inte fungerar alls.

Det är läkarna inom slutenvården som bestämmer, och de tar sällan hänsyn till öppenvårdens läkare.

Att komma i kontakt med läkare, sektionschefer eller övriga beslutsfattare är nästan omöjligt. Ofta blir man otrevligt bemött. Borttryckta samtal, hänvisningar till andra som inte heller svarar.

Frågor om samtycke hänvisas till sekretess – trots intyg om att sekretess inte råder. Detta gör hela situationen patientosäker, och vi närstående hamnar i förtvivlat läge, där vi inte vet vad som händer med vår anhörige.

Jag upplever ofta sekretessen som något vården vill gömma sig bakom. Att föra en mer öppen dialog skulle också hjälpa till med att få bort skamstämpel, på psykisk sjukdom. Jag försvarar sekretessen, men som den används är det inte okej.

Att vara anhörig till någon inom psykiatrin är mer än ett halvtidsjobb. Att psykiatrin konstant nekar till samarbete, trots att de bara ser patienten då den är som sjukast, vid ett eventuellt inlägg. Vi närstående kan och vet det mesta om våra anhöriga. Vi ser tidiga tecken på ny suecidrisk, ny sjukdomsperiod. Vi vet ofta vad den sjuke behöver.

Utredningar görs i vissa fall. Men slutenvården tar inte hänsyn till neuropsykiatriska hinder, utan kör på med isolering/avskildhet, utestängningar från sitt rum, spännbälten, man tar den sjukes telefon/ livboj till yttervärlden. Ja, detta är sant, så här bedrivs psykiatrisk vård 2017.

Hur ska man då kunna förändra till det bättr?

1. Man måste få vården till ett samarbete med närstående. Att de ses som en samarbetspartner är viktigt.

2. Att man slutar med tvångsåtgärder som det ovanstående skrivna.

3. Att man går över till en öppenhet o slutar gömma sig bakom sekretess. Information från närstående kan alltid tas emot.

4. Att samarbete mellan öppen/slutenvård kommer igång.

5. Att politikerna tar sitt ansvar för hur psykiatrin fungerar i verkligheten.

Det finns mycket mer att tillägga, för i dag är psykiatrin rena katastrofen!