Insändare Jag jobbar som undersköterska inom demensvården, ett jobb som är både givande och otroligt tufft. Där jag jobbar vårdar vi arton individer med olika typer av demensdiagnoser som har både bättre och sämre dagar. Det är vårat jobb som undersköterskor att vara lyhörda och kunna möta deras behov på absolut bästa sätt.

De absolut flesta av dessa personer har anhöriga som besöker dem mer eller mindre ofta. Det är otroligt tufft att vara närstående till en person med en demenssjukdom och jag har full förståelse för den sorg som man anhörig bär med sig av att se sin närstående falla djupare in i sin sjukdom. De flesta anhöriga jag träffar i mitt arbete är ändå helt fantastiska och jag kan med handen på hjärtat verkligen säga att jag beundrar dem.

Med det sagt, det finns personer som tror att det är okej att bete sig hur man vill. Som inte har förståelse för att det är min och minas kollegors arbetsplats. Där man tror att det är okej att skrika, kalla oss skällsord och rent av vara nedvärderande.

De flesta vet att vården har sina brister, äldreomsorgen är inget undantag. Vi jobbar många gånger underbemannade med alldeles för mycket ansvar på våra axlar. Att jag inte kan hjälpa din anhörig precis i detta nu innebär inte att jag är slarvig eller har glömt. Att attackera mig verbalt kommer inte göra att jag gör ett bättre jobb. Vi jobbar inte med maskiner, utan med människor.

Jag ber bara om lite eftertanke, det här är min arbetsplats. Där jag spenderar åtta timmar om dagen, där jag försöker vårda andra och ge dem en meningsfull vardag. Så nästa gång du besöker din anhörig, tänk på att vi gör det bästa vi kan.