asyl En skolkurators nattliga funderingar om regeringens nya förslag i asylpolitikslotteriet:

Vad säger jag till H när jag träffar honom i morgon? Han som kom 25 november 2015, det vill säga en dag för sent? Vad säger jag till R som inte är uppskriven i ålder utan fortfarande är ett barn. R ska utvisas ensam efter mer än två år i Sverige därför att man anser att barnhem kan räknas som ett ordnat mottagande? Vad säger jag till Y som mår för dåligt för att orka studera, vad säger jag till P som ska flyttas till vuxenboende utan möjlighet till skola, och vad säger jag till S som kom före 24 november 2015 men vars tid till beslut var 14 månader och 26 dagar (det vill säga under 15 månader)?

Och vad säger jag till alla dem som kommer att beröras av lagen endast om de inte hunnit bli utvisade innan den träder i kraft? De vars hopp just nu hänger på ett VUT (verkställighetshinder)?

Ja, vad säger jag? Att vi måste fortsätta kämpa vidare förstås. Att ingen av dem ska behöva utvisas efter över två år i Sverige! Att vi måste stoppa alla utvisningarna!

Regeringen vet troligen inte vad den nu gör med alla dessa unga, alla oss som finns omkring dem och alla som berörs indirekt på grund av stressrelaterade sjukskrivningar och så vidare. Lagförslaget må vara ett steg i rätt riktning, men amnesti är det enda hållbara alternativet om vi menar allvar med ordning och reda i asylpolitiken!