Insändare Jag har arbetat som sjuksköterska i vården länge den största delen av tiden på avdelning 95 f på Akademiska Barnsjukhuset i Uppsala.

Det jag har upplevt under den här tiden är en fantastisk utveckling av vården. Vilket har lett till att vi kan rädda fler och svårare sjuka barn till livet. Men det innebär också att vårdtyngden har ökat.

Jag älskar mitt arbete, känner att jag gör något mycket viktigt och kan inte tänka mig att arbeta någon annanstans.

Vi har ett patientklientel som inte går att styra över. Barn föds när de föds och har de problem som kräver vård på neonatalavdelning så måste de tas omhand. De kräver också likadan vård dygnet runt.

På Barnsjukhuset vårdar vi de allra minsta och sjukaste barnen.

Vi har också som en av de få avdelningarna i Sverige kirurgi för de allra minsta. Det innebär att vi måste prioritera vården av dem eftersom den finns på så få ställen i landet.

Bristen på specialistsjuksköterskor har tyvärr gjort att avdelningen fått dra ned på antalet platser.

Vi är många som inte är nöjda med situationen. Vi kan inte annat än beklaga att föräldrar och barn får hänvisas till andra orter och även utomlands.

Tyvärr har våra arbetsvillkor försämrats.

Vi har nu fått ett nytt arbetstidsavtal som innebär en högre veckoarbetstid. Det får till följd att vi fått kortare återhämtning mellan passen ,vi arbetar rotation både natt och dagpass varierat nu känns vilotiden alldeles för kort. Det har vi förklarat för sjukhusledningen.

De flesta av oss känner att vi inte orkar arbeta heltid nu och många har därför gått ner i arbetstid.

Andra har sökt sig till arbeten med bättre arbetsvillkor och bättre lön.

Jag tror att om vi får möjlighet till återhämtning med en arbetstid på motsvarande cirka 80 procent med bibehållen lön så skulle det gå att rekrytera fler sjuksköterskor.

Det är nödvändigt för sjukhusledningen gör något åt problemet nu. Pengar är inte det är viktiga.

Det barnen och deras behov.