Jag kommer på rak arm inte på en enda svensk författare som handskas lika skickligt med media som Per Hagman. När ett boksläpp närmar sig går det knappt att öppna en dagstidning eller tidskrift utan att stöta på en Hagman som världsvant tar emot journalisterna i en miljö som i allmänhet bär några av den aktuella bokens nyckelscener. Den här gången är det Nice och rosévin på franska arbetarfik och ett litet kyffe till lägenhet som utgör kuliss. Givetvis med en liten kontrasterande bismak av den mer glamorösa Rivieran som alla Hagmanläsare vet att författaren liksom har i blodet och kan kosta på sig att förakta ? det är ju bara nybörjaren som tror att champagne och röda mattor är glamourösa, på Hagmans nivå är periferin med söndersnortade näsor, uppkräkta ostron och nötta människor som är intressant.

I sin sjätte roman Vänner för livet är Per Hagman lite mognare och ganska mycket ljusare än tidigare. Men det mesta känns igen. Vi möter den vackra Sophie, englandssvensk, uppvuxen i blåblodig dysfunktionell kapplöpningsmiljö och den lika snygga Erik, som kommer från enklare förhållanden i Skövdes närhet, revolterande mot en ursocialdemokratisk far som älskat sönder allt vad punk heter och med sin farbror Eddie Meduza som ledstjärna, möjligen i konkurrens av den franska kriminalhistoriens elegant Albert Spaggiari ? två diametralt olika men lika kompromisslöst (hög)resta långfingrar.

Sophies föräldrar, fadern berömd jockey och modern societetskåt mingelexpert, försöker leva ett par år i Sverige men återvänder till Ascot och England och trots många slitningar går bubblan inte sönder förrän pappan dör i en olycka och Sophie trevande ger sig ut i världen och landar i Paris, där hon ett par år senare utan någon egentlig anledning börjar sälja sin kropp till förmögna män. För Erik går vägen till Nice och samma yrke såklart via en flykt till Stockholm och en sejour i stadens krogliv, där han med en högst hagmansk storögdhet betraktar dekadensen, längtar efter ett sexliv och ägnar fritiden åt att teckna porriga bilder med 50-talsestetik. När karaktärerna äntligen möts har de bägge hunnit bli lagom kantstötta och distanserat desillusionerade. Det första mötet tar plats på en ruffig krog i Nice. I glasen billigt rosévin.

Per Hagman tar avstamp en thrillerscen och ganska länge förleds läsaren att tro att berättelsen ska leda till en upplösning som matchar spänningsromanens struktur. Från den ena karaktären till den andra följer vi episodiskt flera decennier i karaktärernas liv och när slutet närmar sig visar det sig att det verkliga thrillermomentet handlar om den alltid så banala kärleken. Går det att hitta någon som reparerar ens eget jag utan att förändra det till oigenkännlighet, någon som inte strör salt i såren men samtidigt inte heller skyr ärren? Det blir mer gulligt än bombastiskt.

Fram till sin senaste roman, kritikerfavoriten Att komma hem ska vara en schlager, kritiserades Per Hagman ofta för att vara en ytlig författare som inte nådde längre in än fernissan var djup. Den kritiken har i stora drag tystnat, utan att Hagman har ändrat sitt sätt att skriva på något dramatiskt sätt, och berodde nog kanske mest på att den mediala person som alltid följer författarens böcker ofta har verkat vara en ytlig idiot, vilket ju egentligen har ganska lite med texten att göra. Däremot har Hagman alltid skrivit i en iakttagande och saklig isbergsstil, där isberget har varit smältande och ansatt av en allt mer tidsenlig växthuseffekt och faktiskt lika synligt ovanför vattenytan som under. En isbitsstil är kanske mer korrekt. Men det är ju långtifrån samma sak som att inget skulle dölja sig i djupen därunder.

Vänner för livet är en logisk fortsättning på författarskapet. De trogna beundrarna beklagar möjligen att tonen har blivit mer försonande, men håller kanske till godo med att rekvisita och rollista är desamma som tidigare. De som har stått likgiltiga inför Hagman lär inte ändra sig med den här romanen. De som föll till föga med den förra boken tycker antagligen att Hagman tar ännu ett skönt kliv mot en fullfjädrad feelgoodroman. Och det är kanske den naturligaste utvecklingen för en generationsförfattare som blivit stor.