Hallå Henrik Schyffert, hur går det för dig?

Om du fortfarande hänger i, borde det nu vara en dryg månad sedan du la bort din smarta telefon och i stället började använda en med knappar. Och utan internet, förstås. Eftersom jag själv har gjort samma sak, tror jag mig veta vad du går igenom.

För denna avvänjning är som alla andra processer där det handlar om att bryta ett beroende. Man får abstinens. Man upplever tristess. Saknad. Tomhet, kanske. Allt man tidigare gjort med telefonen, alla dessa små vanor, reflexen att plocka upp mobilen vid minsta lucka i tiden; en bussresa, en hissfärd, på morgonen, under den där stunden mellan uppvaknande och full aktivitet som förut fylldes av en titt på Instagram.

Plötsligt är det just bara ett tomrum igen. Och en gnagande oro över allt roligt och viktigt som man missar, just precis nu. Man känner sig lätt lite lat också, upplever att man gör mindre när man inte längre ständigt fingrar på mobilen. Vilket kan vara nog så plågsamt i ett samhälle där effektivitet är en ledstjärna.

Va, sitter du bara och stirrar rakt fram, din latmask!

Så vilka är då argumenten för att fortsätta stå emot, trots obehaget det medför? För egen del handlar det om tre saker.

1. KoncentrationenAtt lägga undan den smarta telefonen är ett försök att rädda koncentrationsförmågan. För ett par år sedan märkte jag att jag fick allt svårare att göra en och samma sak länge, som att läsa eller skriva. Vid minsta motstånd, kollade jag i stället mejlen. Någon sajt. Fejjan. Vad som helst. Flaxade ut i, tja, ingenting för det mesta. Jag har inga vetenskapliga bevis men känslan var tydlig: nätet bidrog till ökad splittring i hjärnan och tanken.

2. StressenVid en middag häromsistens tog min bordsgranne upp telefonen och sa apropå mejlen: ”det måste vara rent”. Alltså: siffran som visar antalet olästa mejl måste vara noll. Annars mådde hen dåligt. Att det handlade om arbetsmejl och var lördagskväll, spelade ingen roll. Att ”hålla rent” var överordnat. Jag känner igen det. Att man aldrig är färdig, aldrig fri. Måste läsa direkt, och helst svara snabbt. Stressande, förstås. Liksom att hela tiden se ”vad alla andra gör”. Klart man vet att det goda liv som visas upp inte är ”sant” – men ändå. I stunder av nedstämdhet är det svårt att värja sig.

3. BeroendetDet är en obehaglig känsla att inte kunna låta bli. Jag önskar att jag kunde vara måttfull och använda den smarta telefonen lagom. Men det går inte. Suget in i skärmen är så starkt, särskilt i kombination med mobilens förrädiska tillgänglighet. Så det tycks vara antingen eller. Och nu gäller knappar för min del, ett beslut som skänker större lugn åt tillvaron.

Men kanske kan du, Henrik, så småningom lära dig att hantera din smartphone på ett sundare vis. Hör av dig i så fall. Gärna per snigelpost.