Johan Heltne målar upp en totalt ödesmättad fond till skivan ”Ett ärr i hjärnan”. Han är på väg att lägga sista handen på sin debutroman när han får reda på att han ska operera hjärnan. Förhoppningsvis kan han slippa de återkommande epilepsianfallen. Hans skallben ska skäras upp och elektroder stickas ner till den skadade delen. Om de efterföljande mätningarna ger resultat ska området skäras bort.

Så blir det inte. Operationen misslyckas, anfallen består, likaså ärret efter ingreppet.

Johan Heltnes situation skulle kännas ångestladdad för de flesta. Speciellt med tanke på att hans pappa dött, 54 år gammal, några år tidigare. Men Johan Heltne är inte de flesta. Han beskriver istället en förlösande känsla, där operationen lett till en nyvunnen frihet, trots allt han har i sitt bagage.

Artikelbild

| På tillfälligt besök. Johan Heltne flyttade från Uppsala för fyra år sedan men har spelat in delar av albumet ”Ett ärr i hjärnan” i hemstaden.

Albumet hakar i Heltnes roman ”Det finns inget att vara rädd för” från 2014. Boken är en kärlekshistoria mellan två unga människor och en skildring av Livets Ord. Själv lämnade han församlingen i 20-årsåldern.

I båda verken återknyter han till sitt förflutna. Romanen är en gestaltning inifrån församlingslivet, skivan gestaltar ett återblickande liv utifrån, på ny mark. Den här gången har han inte värjt för det självbiografiska.

– Min uppväxtmiljö var väldigt destruktiv. Vad de flesta ser som ”det normala livet” är fortfarande en märklig plats för mig. Skivan handlar om konfrontationen mellan världarna. Den konfrontationen har gjort livet väldigt trasigt, säger Johan Heltne.

Är skivan en ventil?

– Det är inte det viktiga, den är inte terapeutisk. Mer än något annat har den varit lustfylld att jobba med. Det finns något magiskt helande med musiken. Och det finns också något spännande i att vara främmande för det svenska samhället när man håller på med något konstnärligt.

Jag såg en intervju med dig i samband med ditt boksläpp. Först en bit in växlade samtalet över från Livets Ord till din bok. Vad tänker du om att få svara på så många frågor om församlingslivet?

– Jag har flera gånger bestämt mig för att inte säga ett ord till om det där. Samtidigt har boken fortsatt leva. Nu blir det en mediasväng med skivan och då måste jag prata om det igen. Men jag tycker inte att det är kul.

Det är en väl avvägd och skickligt gjord skiva som Johan Heltne skapat. Med lugn, återhållsam röst berättar han om minnen, om sin pappa och episoder som hållit sig kvar i medvetandet. Musiken sätter en vemodig stämning. Som lyssnare upplever jag ett slags existentiellt limbo, på gränsen till försoning, snarare än frihet.

Fem år har det tagit att färdigställa ”Ett ärr i hjärnan”. Heltne skriver all musik på egen hand och först vid inspelningen kliver ett kollektiv av musiker in i processen.

– Jag producerar själv en grund att spela in utifrån. Musikerna får en tight ram men är väldigt fria innanför den. I efterhand har jag suttit och klippt kreativt, loopat och förändrat ljud. Jag har också haft en medproducent, P-A Westin, som suttit på all teknisk kunskap.

Hur skiljer sig det litterära arbetet från det musikaliska?

– Det är olika saker. Att skriva en roman innebär att sitta ensam timme efter timme. Musik är mycket gemenskap. Skulle jag inte göra musik skulle jag förlora något ovärderligt.

Nu jobbar Johan Heltne med sin andra bok, en helt fiktiv roman, som handlar om hur man hanterar att leva med ett begånget brott. Planen är utgivning nästa vår.

Vad tänker du om framtiden?

– Jag har gjort tre skivor nu och vill inget hellre än att spela live. Det är en önskan som har växt sig rimligare med albumen. Jag har ett band redo.