Jag har en vän i Prag som heter Pavel Karous. Han är skulptör och konsthistoriker. När Pavel för ett par år sedan började cykla till jobbet för att bli av med trivselkilon, upptäckte han offentlig konst som ingen berättat om på konsthögskolan.

Efterforskningar visade att det var utsmyckningar från 1970-talet och framåt, en tid av förtryck som följde på invasionen 1968. Efter 1990 brydde sig ingen om att digitalisera förteckningarna och kartoteken slängdes. Verken fick förfalla och revs, så Pavel inledde därför det ambitiösa dokumentationsprojektet ”Utomjordingar och hägrar”.

På en av våra konstpromenader frågade jag vad Pavel sörjer mest av allt det som genom decennierna rivits i Prag. ”Vilken dum fråga, Stalin förstås!”, svarade han och syftade på den tragikomiska episod när kommunistpartiet på 1950-talet med osvikligt usel tajming lät uppföra världens största Stalinstaty mitt i huvudstaden. Den 15 meter höga kolossen – den georgiske mördaren flankerad av arbetare och soldater – sträckte sig 12 meter i bredd och 22 meter i längd och stod färdig precis i tid för Nikita Chrusjtjov avstalinisering.

Artikelbild

| Prag. Den 15 meter höga statyn av Josef Stalin lät uppföras 1949-1955, för att sedan sprängas i luften i och med Chrusjtjovs avstalinisering.

Varpå den fick sprängas i luften.

Jag har tänkt en del på Pavel, Prag och Stalin när jag har följt den infekterade debatten om konstprojektet i Uppsala och citatet ur Max Lingners muralmålning ”Aufbau der Republik”.

Det är ingen enkel diskussion. Jag har förståelse för dem som ifrågasätter hur vettigt det är att smälla upp ett verk som konstnären hatade, vars tillkomst speglar den brutala diktatur bilden hyllar. När ”Aufbau der Republik” växte fram på Detlev-Rohwedder-Haus 1951 la sig ängsliga politruker i så till den milda grad att Lingner resten av sitt liv tog långa omvägar förbi muralen. Ödet känns igen: skulptören som fick uppdraget att rita Stalin i Prag tog livet av sig efter att statyn avtäcktes – då hade hans hustru redan vridit på gasen några veckor tidigare.

För att inte tala om offren i vidare mening: jag har all respekt för den som genomlevt en regim och inte vill se förtryckets symboler från morgonbussen.

Samtidigt får man minnas en viktig sak: Lingner-citatet är inte bara ett kommunistiskt verk, det är ett stycke av det offentliga Berlin. En stad som inte behöver en Pavel i kampen för att samhället ska behålla även otrevliga delar av sitt offentliga minne.

Så barn av utvandrade dissidenter jag är, var det vid matbordet jag fick lära mig vad som skedde bakom muren. Men min varseblivning kom i Berlin. Jag var där kort efter att muren föll, och har växt upp med stadens förvandling. De öppna såren har byggts över, men ärr har lämnats synliga för att vi ska förstå.

Den bisarra minnesplatsen i Treptower Park, muren vid Bernau Straße, Lingners lögner på Meissenporslin – tillsammans med spåren av Tredje riket vittnar det om vad 1900-talet innebar för många. I Berlin river och bygger man nytt på ett sätt som samtidigt säger något om vilka vi var, som om vilka vi vill vara. Det är ett ödmjukt sätt att leva med våra fäders och mödrars synder, ett budskap om att vi alltid riskerar att göra om dem.

Det tilltalar mig. För jag har god anledning att hata kommunismens symboler – men jag ser därför också bättre än de flesta ointresset och okunskapen som finns kring dem i dagens Sverige. Och tänker att hade en muralmålning från DDR varit tillgänglig när jag vara skolbarn i Uppsala och underlättat undervisning om den socialistiska realismen, då hade jag kanske inte behövt känna mig så ensam. Kanske att historiesynen i dagens Sverige varit annorlunda? Då hade jag inte trettio år senare behövt ägna mig åt att historieteckna denna tid i svenska medier till gliringar om av jag är ”högerskribent” eller att min ”besatthet” handlar om att ”jag är därifrån”.

1900-talets Europa är ett slagfält – den offentliga konsten och ärren vittnar om det. Sverige är plats så unikt ren i det avseendet att vi inte alltid förstår det själva. Men just därför – särskilt i en stad som stoltserar med inskriptionen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” och ändå lyckas producera hyfsat självständiga tänkare – borde vi väl i bildningstraditionens namn vara hårdhudade nog att åtminstone kunna konfronteras med diktaturernas estetiska lämningar?

Om inte annat så för att visa att förtryckets konsekvenser berör hela Europa än idag.