Döden är ett ämne som Ingmar Bergman ägnade sig åt från sitt första till sitt sista verk. Den är inte bara närvarande som tema, utan också som faktisk figur.

Första gången Döden tar mänsklig gestalt är i den opublicerade novellen "En sällsam historia" som Bergman skrev redan som 20-åring. Novellens berättare blir bekant med en stackars kvinna (prostituerad, änka, småbarnmamma och sprutnarkoman) som han en dag hittar död. Från en granntant som har sett den förmodade mördaren får berättaren veta att denne var "alldeles vit i syna" och bar "en lång svart kappa".

Spelar schack med döden

Artikelbild

| Ingmar Bergman. Arkivbild.

Skepnaden dyker upp igen vid flera tillfällen hos Bergman, bland annat i filmen "Sommarlek" (1951) där balettdansösen Marie (Maj-Britt Nilsson) träffar på en svartklädd, färglös kvinna strax innan hon börjar minnas den sommar som slutade med att hennes käresta omkom. Det mest kända exemplet är Bengt Ekerots gestaltning av Döden i filmen "Det sjunde inseglet" (1957). För att inte stryka med i digerdöden utmanar en stursk riddare (Max von Sydow) liemannen på ett parti schack. Så länge spelet pågår får riddaren leva. Med sitt kritvita ansikte, sin svarta kåpa och lie har Ekerots gestaltning blivit en urtyp för Döden.

Att Bergman uppehöll sig så mycket vid ämnet grundade sig i en svår dödsskräck. Särskilt märkbar är rädslan i hans tidiga filmer. Arbetet med "Det sjunde inseglet" ska ha mildrat fasan.

"Ljus som blåses ut"

Även som händelse är döden frekvent i Bergmans filmvärld – det är gott om mord, självmord, dödsolyckor och dödliga sjukdomar. Med några få undantag är det regel snarare än undantag att någon, inte sällan en huvudperson, dukar under i hans filmer.

"Fanny och Alexander" (1982) är den sista långfilmen där Döden finns med i rollistan. Skepnaden skymtar hastigt och förebådar en älskad persons bortgång. Som vanligt är gestalten klädd i svart kåpa och under huvan skymtar en dödskalle.

I Bergmans tv-film "Saraband" (2003), som också blev hans sista film, är döden ett ständigt samtalsämne, den är dels ett hot men också en utväg. Slutligen tycks Bergman ha förlikat sig med döden. "Det är som ett ljus som blåses ut", sa han i en intervju. "Inte mycket att bråka om."