De ser väldigt vanliga ut. Lite bleka och prydligt klädda. Så beskriver Ingmar Bergman sina demoner i SVT-dokumentären ”Bergman 100 år: Osänt”, och nämner rädslan och kontrollbehovet som två exempel. Han kämpade länge med sina ”dämoner”, som han stavade det, både privat och i sitt konstutövande. Sedan 1950-talet prydde han också sin signatur med en liten djävul.

I den självbiografiska romanen "Laterna magica" återvänder han gång på gång till föräldrarnas nyckfulla uppfostran, som pendlade mellan värme och våld, som en förklaring till sitt sköra psyke. Ofta, som i "Viskningar och rop" (1973), framställde han också vuxenvärlden som obegriplig och skrämmande.

Hatar frisk luft

Artikelbild

| Ingmar Bergman spelar in "Skammen" (1968) på Fårö. Arkivbild.

Plågoandarna kom ofta på natten. I filmen ”Vargtimmen” (1968) lanserar han ett begrepp för den stund innan gryningen när mardrömmarna får fritt spelrum. För några år sedan såldes hans gamla sängbord från Fårö på auktion för 340 000 kronor, prytt av plågat nattklotter som: ”Rädd rädd rädd rädd rädd” och ”julaftonsfan”.

Man kan dock lura demonerna genom att gå upp, sade han i en intervju i The New York Times. ”Och de hatar frisk luft. Jag går fort i alla sorters väder, och det avskyr de.”

Kadavers rövhål

Kampen mot ångesten letade sig också in i konsten. ”Skammen” (1968) skildrar exempelvis ett musikerpar som dras in i krig, och det yttre hotet lockar fram deras inre mörker. I ”Nattvardsgästerna” (1963) misslyckas en tvivlande bypastor med att hjälpa en fiskare som är livrädd för kärnvapenkrig, varpå denne tar livet av sig.

Artikelbild

| Ingmar Bergmans sängbord med klotter såldes 2009 för 340|000 kronor på Bukowskis. Arkivbild.

”Demonerna är oräkneliga, anländer vid de mest olämpliga tidpunkter, och skapar panik och terror”, sa Bergman i en intervju 2001. Men om man tämjer dem kan man spänna dem framför vagnen, för: ”Liljor växer ofta ur kadavers rövhål.”