• fredag 24 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Uppsala fortsätter att leverera Jons hiphopblogg Jons hiphopblogg
Vädersponsor:

Boken var bättre – eller?

Litteratur Att romaner blir filmer är vi vana vid, men hur ser det motsatta förhållandet ut? Tim Andersson tittar närmare på en tradition där litteraturen kommit i andra hand.

Var och varannan vecka kommer det en ny film som bygger på en populär roman, senast Gillian Flynns "Dark places". "Boken var bättre", brukar bli slutsatsen. Så låter det dock sällan i omvända fall – romaner som bygger på film brukar knappt ens tillerkännas status av litteratur.

Fenomenet har ofta betraktats som synonymt med banala dussinprodukter. Ursprungligen hade "romaniseriandet" ("novelization", på engelska) överhuvudtaget inga konstnärliga ambitioner, utan tjänade endast syftet att så troget som möjligt bevara filmens berättelse för den publik som uppskattat den – och även för dem som tog del av den.

– Om du missade visningen av en film så fick du inte en andra chans. Men då hade du boken, förklarar Anna Sofia Rossholm, lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitet.

När filmen sedan på 30- och 40-talet växte till en jätteindustri fick filmromanerna en tydligare kommersiell funktion. Produkternas gemensamma varumärke skulle ge draghjälp åt varandra. Ungefär som filmen samarbetade med musikalerna, musikalerna med grammofonen, grammofonen med radion.

Här befästes filmromanernas låga status, vilken de sedan har behållit. De ger dåligt betalt och skrivs snabbt. Det är kanske därför inte så konstigt att böcker som "E.T. the extra terrestrial" (som kuriöst nog avhandlar E.T.:s sexuella neuroser), förra årets storsäljande "Godzilla" eller den nyligen utgivna "Interstellar" knappast kommer att sätta litterära avtryck. Men det finns faktiskt litteratur som är estetiskt avancerad trots, eller snarare tack vare, att den bygger på något annat medium. Anna Sofia Rossholm lyfter fram Marguerite Duras som exempel. Några av sina berättelser har hon utvecklat i form av både film och litteratur, och hon lät uttryckssätten befrukta varandra.

Ett annat exempel är Ingmar Bergman, som gav ut en del av sina manus i delvis redigerad prosaform.

– Bergman experimenterar på ett väldigt intressant sätt i gränslandet mellan film och litteratur. Prosaversionen av "En passion" har till exempel från början ett tydligt subjekt, ett starkt berättarjag, för att sedan glida över i det konventionella filmmanusets mer neutrala ton.

För Bergman ledde alltså textens förankring i ett annat medium till ett originellt litterärt formspråk. Det finns fler exempel på det, och inte bara där film utan också sådant som tv-serier, serietidningar och datorspel, utgjort grunden. Uppsalaförfattaren Erik Granström kritikerhyllade fantasyserie ”Krönika om den femte konfluxen” står visserligen på egna ben, men baseras ändå delvis på fem rollspelsäventyr som han själv skrev på 80- och 90-talet.

– Rollspelsbakgrunden har gjort att jag tänker i scenarion när jag skriver; berättelsen måste på varje viktig punkt rymma flera utvecklingsmöjligheter.

En rollspelkonstruktör vet aldrig vilken väg spelarna kommer att ta, så äventyret bör ha en ”horisontell” struktur snarare än en klassiskt linjär. På ett liknande sätt är Granströms romaner uppbyggda som ett nät av korshänvisningar och samband mellan till synes disparata element och sidospår. Vid omläsningar finns alltid nya saker att upptäcka.

Samtidigt knyts inte allt ihop. Precis som i rollspelsäventyren finns luckor för läsaren att själv fylla i.

– Jag svarar inte på alla frågor, utan försöker lämna orealiserade utvecklingsmöjligheter att fundera vidare kring.

 
 

Kultur & Nöje

Annons