Bollhusmötet var inte unikt

Flyktingfrågan kom i den allmänna svenska debatten att bli allt mer infekterad ju längre 1930-talet framskred. Och det var kring flyktingfrågan, framförallt frågan om de judiska flyktingarna som de svenska nationalsocialisterna kom att få stöd långt utanför sina egna kretsar. På många sätt skulle den kampanj som nazisterna inledde i november 1938, den så kallade Mota Moses i grind-kampanjen, kunna ses som den svenska nationalsocialisternas mest ”lyckade” propagandakampanj.

Mota Moses i grind-kampanjen kom att mildras något i samband med krigsutbrottet men återupptogs med full kraft 1940 och fortsatte under hela kriget. När de danska judarna i oktober 1943 flydde till Sverige blåste detta nytt liv i kampanjen och i Stockholm hölls den 11 oktober ett protestmöte riktat mot de danska judarna. Vid mötet antogs en protestresolution som sändes till regeringen. I denna krävdes att de danska judarna skulle placeras i interneringsläger och isoleras från den övriga befolkningen.

Det som 1938 utlöste Mota Moses i grind-kampanjen var de österrikiska och tyska judar, som efter Anschluss och Kristallnatten flytt till Sverige. Kampanjen bedrevs i form av möten, föredragsserier, flygbladsutdelningar, tidningsartiklar och penninginsamlingar för att finansiera fortsatta aktioner. Ett led i kampanjen var att försöka påverka regering och riksdag att anta en mer flyktingfientlig hållning. Detta skedde bland annat genom resolutioner och petitionslistor. Och det är här studentkårerna vid landets universitet och högskolor kommer in i historien.

 För i februari 1939 övertogs kampanjen från moderpartiet av partiets studentorganisation - Svensk Socialistiska Studentförbundet, som arrangerade protestmöten med fackeltåg och debatter på landets universitet och högskolor. I sin kampanj fick nationalsocialisterna stöd av nästan samtliga av landets studentkårer trots häftigt motstånd från de liberala, socialdemokratiska och kristna studenterna, vilkas protester med stor majoritet röstades ner.

Den 6 mars 1939 diskuterades flyktingfrågan, vid ett allmänt möte vid Lunds studentkår. Efter en debatt som varade i över tre timmar gick kåren till omröstning. Valet kom tillslut att stå mellan två olika resolutionsförslag. Det ena förslaget var positivt till att judarna skulle få en fristad i Sverige. Det andra yrkade avslag. Resultatet av omröstningen blev tre blanka röster, 342 för flyktingvännerna och 724 mot. Nationalsocialisterna fick även stöd av Medicinska Föreningen - vars ordförande Gunnar Björk vid ett anförande i Stockholm, hävdade att flyktingarna tog arbeten från unga svenska läkare. Och om det möte i februari 1939, som Medicinska Föreningen (MF), Karolinska institutets studentkår, höll i läkarsällskapets stora sal, skriver John Takman som tillhörde de antifascistiska studenterna, 56 år senare i en artikel i Dagens Nyheter:

"I den vidögda debatten i den överfyllda salen var jag den förste av de fem eller sex talarna för den antifascistiska oppositionen. Jag hade inget manus. Jag överröstades av busvisslingar och buanden. Och jag klubbades flera gånger av ordföranden, Gunnar Björk, för att jag som han sa, inte höll mig till ämnet. Själv använde han snäva fackliga argument mot den sk judeimporten. Tio tyskjudiska läkare som gavs asyl skulle enligt denna argumentering öka arbetslösheten bland svenska läkare. Jag har inget säkert minne av mer än två av de övriga talarna från vår grupp. Gunnar Inghe och Gunnar Klackenberg. Med motiveringen att hon i egenskap av jude skulle `tala i egen sak´ vägrades Ester Lamm ordet - efter omröstning."

Vid den omröstning som följde efter debatten utföll siffrorna med 263 emot flyktingarna och 18 för. Men det är en debatt och ett möte som mer än något annat kommit att symbolisera studentprotesterna, och det är det så kallade Bollhusmötet i Uppsala den 17 februari 1939 som på ett lysande sätt skildrats i Uppsalaförfattaren Ola Larsmos bok "Djävulssonaten", vilken inträngande skriver om det stormiga möte som timme efter timme pågick i Bollhuset och som kommit att bli symbolen för studenternas motstånd mot de judiska flyktingarna. I Uppsala gjorde nationalsocialisterna, liksom senare i Lund, gemensam sak med det högerextremistiska Sveriges Nationella Förbund (SNF) och några unghögermän.

 Det stormiga möte som pågick timme efter timme slutade med röstsiffrorna 548 röster mot flyktingarna och 349 för. Och en resolution antogs där studenterna vädjade till myndigheterna att ta hänsyn till de svenska akademikerna och inte bevilja utländska akademiker arbetstillstånd. För vad som möjliggjorde att nationalsocialisterna kunde få med sig så stora delar av landets studenter, var det faktum att socialstyrelsen övervägde att bevilja uppehålls- och arbetstillstånd till 10 judiska specialistläkare som förlorat sina arbeten efter Kristallnatten. Det var i slutändan 10 personer det handlade om.

Det var inte bara bland studenterna som Mota moses i grind-kampanjen fick stöd och draghjälp utan även från Svenska Småföretagares Riksförbund. Organisationen poängterade dock att för dem var antisemitismen en ekonomisk fråga, inte en ”rasfråga”. Det hindrade dock inte organisationens sekreterare från att likställa flyktingarna med ”ohyra” och hävda att på samma sätt som en husmor gjorde sig av med ohyra som kommit in i hennes hem, borde det svenska samhället göra sig av med ”ohyran”, det vill säga flyktingarna. I efterhand har många av de som deltog i dessa protestaktioner hävdat att de ”inget visste” och ”de kunde ju inte förutsäga framtiden”.

 Historikern Sverker Oredsson skriver i sin bok om Lunds universitet om dessa argument. "Ingen har väl anklagat… (de som röstade emot) .... för att inte ha tagit hänsyn till ett världskrig, som bröt ut sju månader senare. Att ta hänsyn till den pågående judeförföljelsen i Tyskland, Österrike och Sudettyskland med Kristallnatten som dittillsvarande klimax, det hade däremot varit relevant”. Och det är just det som är lärdomen av Bollhusmötet – ingen kan sia om framtiden – men det räcker långt att ställning till den förföljelse som pågår, då som nu.