"En häftig ormgrop krälande av sina lustar och laster". Så beskriver publicisten Bertil Torekull stämningen på det Bonnierägda förlaget Åhlén & Åkerlund under 1950-talet. Citatet återges i Björn af Kleens "Lucke & Lull - Arvet efter en Bonnier", som tar avstamp i romansen mellan Kamratpostens marxistiska chefredaktör Margareta "Lull" Toss och förlagets vd Lukas "Lucke" Bonnier.

Förälskelsen resulterade i den utomäktenskapliga dottern Anna Toss, som nu kräver sina halvsyskon på 400 miljoner kronor i uteblivet arv.
- Min förra bok "Jorden de ärvde" handlade om hur adeln håller ihop sin släkt och jag har länge frågat mig hur borgerliga familjer gör. När jag var i tingsrätten för att bevaka arvstvisten inom Bonniers såg jag en möjlighet att berätta om deras familj utifrån det här fallet. Det berörde mig oerhört att en familj med deras status pekade ut en släkting inför en offentlig domstol och sade "hon är inte värdig vårt sammanhang", säger Björn af Kleen.

Bakgrunden till arvstvisten är komplicerad. När Lukas Bonnier dog 2006 fanns sex barn som skulle dela på arvet. Fem inomäktenskapliga - sedan fanns Anna Toss. Hon hade ingen aning om att pappan hade fört över sina ägarandelar i företaget till de andra barnen mellan åren 1947 och 1984. Kvar åt Anna Toss fanns 670 000 kronor och två tavlor, en av konstnären Olle Olsson.

Både tingsrätten och hovrätten har gett Bonniers rätt eftersom de anser att Lukas Bonnier gav barnen bolagsandelar för att engagera dem i företaget och inte som ett förtida arv. Men i Björn af Kleens bok målas delvis en annan bild upp. I en intervju med sonen Jonas Bonnier verkar det som om "Lucke" inte brydde sig nämnvärt om ifall barnen ville arbeta i familjeföretaget.
- Jonas Bonnier gav en helt annan bild än advokaterna. Jag vet inte vad som händer i ett sånt här fall när advokaten säger en sak och klienten något helt annat, det är en absurd situation, säger Björn af Kleen.

TT Spektra: Tror du att boken kan påverka fallet?
- Jag har verkligen ingen aning. Men mitt syfte har aldrig varit att boken ska utgöra bevis i en domstol, utan jag har tvärtom tagit med fakta som speglar båda sidor. Det finns brev i boken som berör Lukas Bonniers försök att få in Jacqueline Bonnier i SF, vilket tyder på att det i hans tidiga liv fanns ett intresse av att engagera släktingar i företaget.

Björn af Kleen är själv en del av Bonnierkoncernen. Som fast anställd på tidningen Expressen är han tveklöst i en beroendeställning. Dagen innan vi träffas för en lunch i Hornstull i Stockholm har Bonniers haft sin årliga fest i Manilla-villan på Djurgården. Björn af Kleen var bjuden, men gick aldrig dit då "det hade känts konstigt att sitta och dricka deras vin när jag ägnat ett halvår åt att frigöra mig från känslan av att vara beroende av dem".
- Det är alltid svårt att skriva när man inte är hundra procent fri och nästan ingen journalist är hundra procent fri gentemot Bonnierfamiljen. Jag har försökt hitta en ton där jag inte är för aggressiv men inte heller för inställsam, säger af Kleen.

TT Spektra: När du skrev "Jorden de ärvde" blev du stämd av en av de medverkande, hur tror du att Bonnierfamiljen reagerar?
- Jag har svårt att se att Bonniers skulle stämma mig för förtal, nästan varje ord är ju belagt med källor. Dessutom är de en otroligt medievan släkt som jag antar har kalkylerat med risken att den här historien skulle skildras.

Fotnot: TT har sökt Jonas Bonnier för en kommentar men inte fått något svar.