Någon gång mellan påskafton och påskdagen förra helgen var det 70 år sedan Karin Maria Boye hittades död i en snödriva norr om Alingsås, 41 år gammal, efter en överdos sömnmedel. Karin Boye var född i Göteborg 1900 och delvis uppvuxen i Stockholm. Men författaren Boye är starkt förknippad med Uppsala, där hon under studietiden – hon läste grekiska, litteraturhistoria och nordiska språk – debuterade som poet och även engagerade sig politiskt, som medlem i socialistiska Clartés redaktion.

Det politiska engagemanget utgjorde säkert en inspirationskälla till handlingen i Boyes debutroman Astarte som kom ut 1931. Men det ska mycket mera till för att åstadkomma en så bred, visionär och filosofiskt komplex textväv. Romanen, som märkligt nog tycks okänd för många i dag, blev en succé och fick pris i ”den stora nordiska romanpristävlan”. Vilket också kan tyckas lite förvånande, med tanke på den genomgripande, sofistikerade samhällskritiken som rör sig över många olika plan.

Boyes femte och sista roman – den betydligt mer kända Kallocain, som många av oss hade som skollitteratur – är ju en fullfjädrad dystopi med en stor portion klärvoajans. (Karin Boye insåg bara inte att framtidens människa självmant skulle komma att fläka ut sitt liv via ett avancerat tekniskt system – staten behöver inte tvinga henne.) I Astarte däremot avslöjas världen så cynisk som den är just då – just nu. Boyes analys är knivskarp. Och kniven biter än: fenomen och problem som vi brottas med i dag var alltså brännande redan för 80 år sedan.
Astarte väver sin berättelse kring modeindustrin ur ett antal perspektiv som aldrig förlorat sin aktualitet: genusproblematik, kommersialism, konsumism, förljugen veckopress, globalisering, barnarbete, underbetalt arbete, miljöförstörelse, filmindustrin, prostitution och klassamhällets orättvisa, ibland subtila, hinder. Att läsa Astarte 2011 känns kusligt. Tråden löper illröd vidare, mot framtiden.

Astarte var fruktbarhetsgudinna hos fenicierna. I Boyes roman är hon en förgylld skyltdocka, föremål för två (manliga) reklamexperters avancerat affärsmässiga filosoferande. Modedockan är den nya tidens gudinna (”Sekulariseringens triumf! Reklamens triumf!”). Skyltdockan har ingen själ, hon är berövad all individualitet, ett avskalat kön, och hon lockar fram betraktarens förälskelse i sig själv. Reklamexperterna nämner också ”de andra dockorna”, mannekängerna, och resonerar om hur de ska formas. Platta till höfterna lite: ”Så ser visserligen ingen kvinna ut... Men idealet bör ju alltid vara ouppnåeligt.”

Den klassiska tanken som uppmärksammas i genusteorin, att mannen är något ”färdigt” medan kvinnan är något som ska formas (av mannen), är ett av romanens bärande teman. Unga fröken Britt Landers kropp är som ”mjuk lera”: ”Vad skulle man inte kunna göra av en sådan ung kvinna!” Och butiksbiträdet som förvandlades till filmstjärnan Bel Bird ”göts i en form”!
Men inte bara kvinnan är underkastad en vit manlig elit. Om nu ”människan” är herre över naturkrafterna och äger ”den segrande viljan” – varför ser då människan så kuvad ut när fabriksvisslan viner? De stenkolssotiga arbetarna och de bleka väverskorna i Skottland står lägre i rang än Stockholmsdamen som följer årets utsökta tweedmode – men som sedan bara spelar kuttersmyckets roll på den privata balen i reklamchefens våning.

Boye pekar elegant på köns- och klassmarkörerna, och beskriver vad som kan hända med människosynen hos den som, liksom veckotidningsjournalisten Tage Werin, vädrar makt och avancemang. Han dumpar sybehörsbiträdet Vióla sedan han, efter att ha upptagits i ”bättre” kretsar, kan börja jämföra henne med ”förfinade” damer. Vióla förefaller plötsligt tarvlig, obildad, lägre stående. Vióla har dock den starkaste karaktären av romanens kvinnor, hon är rak, vet vad hon vill, säger ifrån och tar för sig. Vióla är före sin tid!

I Astarte är Västern i färd med att erövra Östern. Inte i yttre mening – det har ju redan skett – utan med sina ideal, sin ”livsdugliga anda”. Men av detta märker åttaåriga Puh-li ingenting, hennes livsduglighet är redan i avtagande. Puh-li är en föräldralös arbeterska i en sidenfabrik i Kina. Hon sköljer kokonger med bara händer i skållhett vatten. Sakligt konstaterar Boye att det är viktigare att ge näringsrik föda åt silkesmaskarna än åt Puh-li och de andra barnen. Puh-li rotar i sophögen på vägen hem.
Fröken Jansson i varuhuset klär skyltdockorna i siden, tyget som är som blomblad, från det romantiska Österlandet. Ja, sidenet är en hälsning, ett tecken på vänskap ”som i våra dagar knyter nation till nation, kontinent till kontinent, kultur till kultur”.
Det är här vi måste förundras över Astarte. Karin Boye visar att globaliseringen – med alla dess olika sidor – är ett faktum 1931. Och 2011 vet vi att Puh-li alltjämt går och rotar i sophögen. Trendiga, resursstarka kvinnor bevakar modets växlingar i Stockholms skyltfönster, medan de drömmer om Orientens romantiska turistmål – där stenkolsröken väller ut över bleka sömmerskor utan reglerad arbetstid.