I UNT den 15 februari kallar Henrik Malm Lindberg en artikel om Winston Churchill av undertecknad, införd på Aftonbladet Kultur den 10 februari, för ”ett övertramp”.

I artikeln kommenterar jag filmen ”Darkest Hour” som just haft premiär och som kraftigt glorifierar Winston Churchill. Jag menar att det är fel, i ljuset av alla illgärningar Churchill gjorde sig skyldig till, att fortsätta göra honom till en hjälte. Det är, skriver jag, ”som om vi varje gång när vi pratar om Stalin bara skulle nämna att han ledde Sovjetunionen i besegrandet av Nazityskland (…) och aldrig tog upp utsvältandet av kulakerna, Gulag, Holodomor eller trettiotalets utrensningar.” Men jag skriver uttryckligen att Churchill inte var på Stalins nivå av grymhet och jag jämför inte Churchill och Hitler, som Henrik Malm Lindberg påstår.

Henrik Malm Lindberg riktar bara in sig på att frita Churchill från ansvar för den bengaliska svälten 1943. I ett långt resonemang stuvar han in en mängd faktorer för att visa att orsakerna till katastrofen var ”komplexa”, fast utan att det riktigt framgår hur dessa faktorer befriar Churchill från ansvar. Slutsatsen är dessutom intetsägande: ”vare sig premiärministern eller den brittiska regeringen hade full handlingsfrihet att stoppa hungersnöden – även om de kunde ha gjort ett bättre jobb.” Vad betyder ”full handlingsfrihet”? Nej, Churchill och hans regering hade så klart inte gudomliga krafter. Men att ”de” (med Churchill i ledningen) kunde gjort ett bättre jobb – ja, det var just det som var poängen!

Den indiskfödda vetenskapsjournalisten Madhusree Mukerjee dokumenterar i Churchill’s Secret War (2010) omsorgsfullt hur bland annat den engelska kolonialmaktens brända jorden-taktik (”the Denial Policy”) längs den indiska kusten mot det av japanerna erövrade Burma, och prispåverkande uppköp av ris till engelska soldater och myndigheter i Indien, spädde på verkningarna av cyklonen hösten 1942 i utlösandet av svälten, och hur fortsatta, högst medvetna prioriteringar av upplagring av spannmål till europeiska befolkningar – i Storbritannien och på Balkan – och krigsmål som aldrig uppnåddes, framför Indiens behov, och ett prestigebundet avvisande av nödhjälp från USA, med mera, förvärrade och förlängde svälten. Mukerjee konstaterar att om nutidens Genèvekonventioner hade gällt då hade Churchill kunnat åtalas för krigsbrott: ”[T]he Denial Policy and the failure of His Majesty’s Government to relieve the famine could conceivably have been prosecuted as war crimes.”

Samstämmiga med Mukerjee om Churchills ansvar är sådana författare som den irländske ekonomihistorikern Cormac Ó Gráda, som i Famine (2009) skriver att ”wartime priorities deprived the Bengali poor of the food they so badly needed, disrupted food markets (to some extent), inhibited free speech, and delayed the public proclamation of famine conditions.”

Vidare den engelske marxistiske historieprofessorn John Newsinger, som i Imperiets skugga

har med flera citat som belägger Churchills rasism och hat gentemot indier. Han citerar bland andra Indienministern Leo Amery, som efter ett sammanträde med Churchill skrev i sin dagbok att han ”inte kunde se någon större skillnad mellan hans inställning och Hitlers”. Och samma händelse och jämförelse finns med i Bengt Liljegrens biografi om Churchill och redogörelsen i den om svälten och Churchills agerande. Liljegren beskriver också hur vicekungen i Indien, fältmarskalk Wavell, ville engagera militären i mattransporter till svältens mest utsatta, men först efter att ha hotat med att avgå fick klartecken från Churchill.

Henrik Malm Lindberg nämner inte de andra av Churchills illgärningar jag räknar upp i min artikel. Hur han sanktionerade utomrättsliga avrättningar av irländska republikaner under kriget på Irland 1919–1921, hur han lät beväpna grekiska nazikollaboratörer för att få deras hjälp med att hålla det kommunistiska partiet utanför regeringsförhandlingarna efter krigsslutet i Grekland 1944, upprättandet av koncentrationsläger och mord på tusentals kikuyer som svar på upproret som bröt ut i Kenya 1952, medverkan till att störta den demokratiskt valde Mossadeq i Iran 1953. Tillsammans med den bengaliska svälten 1943 är det exempel som gör det fullt rimligt att kalla Churchill tyrann och mördare. Men att sätta epitet på folk har inget egenvärde, däremot att fakta kommer fram och offer för förtryck får sina historiska erkännanden.

Jonas Aghed

Henrik Malm Lindbergs replik:
Jonas Aghed återupprepar vetenskapsjournalisten Mukerjees famösa anklagelser i ”Churchill’s Secret War” – förvisso en ambitiös bok, men gravt ensidig och tendentiös, skriver Henrik Malm Lindberg

Argumentationen hos dem som kallar Churchill tyrann och mördare är att hans inneboende rasism, ja till och meds hat gentemot indier, gjorde att han medvetet undanhöll mat eller lät dem gå under av svält.

Ett led i bevisningen brukar vara de uttalanden han gjorde och här finns ett antal svavelosande rader som ofta reciteras och inte precis ställer premiärministern i god dagar.

Men som historikern och Churchill-biografen William Manchester (The last Lion, 1982:844) har pekat på finns en förklaring i hans personlighet. Churchill reagerade ofta med temperament och kraftuttryck när han initialt ställdes inför en fråga, men: ”…while his early reactions were often emotional, and even unworthy of him they were usually succeded by reason and generosity”.

Ett ytterligare led i de s.k. bevisen mot Churchill som Aghed också reciterar är: ”…upplagring av spannmål till europeiska befolkningar… framför Indiens behov”. Problemet med den argumentationen är att maten behövdes, också, i Europa. Både Holland och, än mer, Grekland upplevde hungerkatastrofer där hundratusentals människor dog under krigsåren och britterna sökte liksom i Bengalen undsätta de nödställda.

Den som vill ha en långt större auktoritet på området än Aghed och undertecknad bör läsa historikern och Martin Gilbert som skrivit 26 volymer om Churchill (25000 sidor!) baserat på primärkällor.

Gilberts slutsats är att Churchill inte förorsakade någon svält i Bengalen, utan agerade efter förmåga för att hjälpa. Källorna kan berätta hur premiärministern och krigskabinettet slet dag som natt med denna fråga och många andra under ett krig som kunde betytt civilisationens undergång. Eftersom de inte lyckades fullt ut så tycker Aghed att Churchill ska in i (mass)mördarnas och tyrannernas kategori.

Övertramp var ordet.

Henrik Malm Lindberg