Det franska, det litterära och det kvinnliga är alla skönjbara huvudspår i Lena Kårelands författarskap, och likaså i hennes nya bok.

Mest kännetecknade för boken är nog ändå det franska. Lena Kåreland, som är professor emerita i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, har länge intresserat sig för det franska. Som tonåring reste hon till Frankrike på språkresa, och sedan dess har hon många gånger besökt landet.

– Jag ska till Paris om några veckor för att få en injektion av storstadslivet, säger hon. Paris är städernas stad, om du frågar mig. Jag åker dit minst en gång per år.

Artikelbild

| Flicka med böcker. "För mig är god läsförståelse en demokratifråga", säger Lena Kåreland som i sin nya bok bland annat beskriver hur kvinnor tidigare i historien inte tilläts läsa böcker.

Staden Paris är för övrigt ämnet för en av texterna i boken, då gäller det 1800-talets Paris som huvudperson i franska romaner.

Många av bokens essäer har det franska gemensamt. Särskilt gäller det essäerna om Eugénie de Guérin, Élisabeth Louise Vigée Le Brun och Simone de Beauvoir. Essän om den sistnämnda har undertiteln "Simone de Beauvoir om åldrandet och döden".

– Hon var redan som ung oerhört upptagen av åldrandet och döden och det faktum att livet är något ändligt, det var tankar som följde henne genom livet och som präglade hennes tillvaro och som även gavs stort utrymme i hennes författarskap, säger Lena Kåreland.

Själv har Lena Kåreland inte en lika ångestfylld syn på döden som Simone de Beauvoir.

Artikelbild

Franskt. Författaren och tänkaren Simone de Beauvoir är en av de gestalter som behandlas i "Förbjuden frukt".

– Min egen syn på åldrandet och det faktum att livet en dag tar slut är inte lika extrem som hennes, säger hon.

Lena Kåreland har under sina år vid Uppsala universitet främst ägnat sig åt litteratursociologiska studier, särskilt inom området inom barn- och ungdomslitteratur, och det finns en avdelning med litteratursociologiska i "Förbjuden frukt".

Artikelbild

| Lena Kåreland har inte samma ångestfyllda syn på döden som Simone de Beauvoir, berättar hon för Viktor Andersson.

– Jag var med från början, när man först startade den sortens studier i Uppsala i början av 1970-talet, säger hon.

"Förbjuden frukt" har fått sin titel från en essä i boken som handlar om synen på kvinnors läsande genom historien.

Artikelbild

| Professor emerita. Lena Kåreland disputerade vid Uppsala universitet 1977. På måndag 12/3 berättar hon om sin nya bok på Drottninggatans bokhandel i Uppsala.

– Förr i tiden var läsning strängt förbjudet för kvinnor, åtminstone den sortens läsning som inte var moraliskt uppbyggande, säger Lena Kåreland. Kvinnorna var utestängda från den kunskap som fanns i böckerna och i förlängningen också från makten.

Samtidigt fanns det en enorm kunskapstörst hos läskunniga kvinnor i de högre samhällsklasserna, och inte minst en törst efter fiktion, efter äventyr och känslor, och när romaner blev populär läsningen i början av 1800-talet var det först och främst kvinnor som läste dem.

– Men att läsa romaner ansågs bara vara ren njutning och förströelse, så den sortens läsning värderades inte särskilt högt, säger Lena Kåreland. Den ansågs till och med vara skadlig.

"Kvinnans njutning i bokens sällskap var något skamligt och hennes försjunkenhet i läsandet en last", kan man läsa i "Förbjuden frukt".

Det kan tyckas märkligt att höra eftersom vår samtid är full med läsfrämjande initiativ som ska få den unga generationen att läsa mer skönlitteratur

– Jag tycker förstås att läsning är väldigt viktigt, säger Lena Kåreland. För mig är god läsförståelse en demokratifråga. Man behöver en väl utvecklad läsförmåga för att kunna ta del av och ta ställning i viktiga samhällsfrågor. Jag är ingen läsforskare, men min känsla är att unga i dag läser mer fragmentariskt och utan det större sammanhang som en roman kan erbjuda.