• fredag 28 april 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Vädersponsor:

Dags att skippa appen!

Jag går och tänker på några unga kvinnor, alla studerande: Cara, Trish och Linda, alla personer jag läser om i den amerikanska psykologen och sociologen Sherry Turkles ”Tillbaka till samtalet”, en bok om vad digitaliseringen gör med oss.

Cara använde sig av Iphone-appen ”Happiness Tracker” som går ut på att man noggrant registrerar var man är, vad man gör, vem man är tillsammans med och hur lycklig man känner sig. Appen meddelade henne att hon blev mindre och mindre lycklig. Resultatet var att Cara började misstänka att ­problemet var hennes pojkvän.

Appen hade inte låtit förstå att han hade bidragit till hennes missnöje men när hon såg sig om efter för­klaringar och överhuvudtaget blev allt osäkrare på sina känslor gjorde hon slut med honom.

Trish som är tävlingsidrottare hade ­redan en tid använt en app för att räkna steg, mäta kaloriintag och bedöma sömn men så ville hon något mer.

På nätet hittade hon ett dagboks­program som gick ut på att hon dagligen skulle skriva 750 ord som jämfördes med vad andra användare skrev och vad hon själv skrivit förut varpå hon fick en bedömning av hur kärleksfull, glad, upprörd, orolig eller sorgsen hon var.

När Turkle träffade henne hade hon hållit på och skrivit i sex månader och hade just fått ett besked som oroade henne: programmet upplyste henne om att hon tänkte mycket på döden. Hon hade skrivit om hur hon hade känt sig missförstådd i ett samtal med en kompis och det hade gjort henne gott att få skriva men hon förstod inte alls den analys som programmet levererade.

Hon kunde omöjligt fatta vad missförståndet med vännen hade med döden att göra, det kom som en chock för henne att få höra hon tänkte på döden mera än andra, hon kände sig både frustrerad och rädd.

Linda började använda programmet under en period då hon kände sig oerhört stressad: hon hade flyttat, studierna var krävande, hon hade ont om pengar. Men efter ett par veckor med ”750 Words” hade den respons hon fick bara spätt på stressen. ”Vem vill lätta sitt hjärta bara för att få höra att man är arrogant och inåtvänd?” suckade hon för Turkle. ”Vem vill höra att man är ledsnare än de flesta andra användare? Och som om det inte var nog, att man inte är lika glad som veckan innan?”. Intressant nog gav hon ändå inte upp. Efter att ha funderat ett tag bet hon ihop och började skriva som hon uppfattade att programmet ville. Hon ansträngde sig för att låta uppåt och hon skrev mindre om sig själv och mer om andra. ­Programmet var nu belåtet med ­henne, framförallt uppfattade det henne som mindre arrogant.

Vad ska man säga? Hur mycket är det rimligt att ta ett program på allvar? Kan ett jag vara algoritmiskt? Vad gör man om ens känslor inte stämmer överens med programmets resultat? I Lindas fall är frågan närmast om man kan låtsas tills man lyckas. Kan man tänka sig att programmet ”750 Words” faktiskt för hennes del kan fungera som beteendeterapi? Trishs och Caras problem är däremot att de får stå där med sin undran.

I bästa fall hade Trish någonstans kunnat få reda på något om programmets algoritmer. Hon säger: ”Programmet är ju inte min terapeut. Vi har ingen relation. Jag kan inte prata med det om varför det känns som det gör. Jag tycker ju inte själv att jag tänker på döden.”

Turkle har i decennier skrivit entusiastiskt om digitaliseringens möjligheter men idag hävdar hon bestämt att vi behöver söka oss tillbaka till de riktiga samtalen – de som förs mellan riktiga människor, ansikte mot ­ansikte. Cara hade kanske kunnat prata med sin pojkvän?

 
 

Kultur & Nöje

Annons