Snart ringer klockan i den bistra nyårsnatten, och det gamla året lägger sig att dö, för att tala med Tennyson. Och inte en dag för tidigt.

Tidningsrubriker talar visserligen om det bästa året hittills för mänskligheten, med färre barn som dör av undernäring och fler som går i skolan. Men i vårt Europa lägger sig året att dö i skam.

2015 har en mur av så kallade realister i och utanför maktens korridorer konstaterat att ett Sverige i färd med att kollapsa (Hur gick ekonomin, sa du – som tåget?) behöver ta en paus från desperata människor. På Kastrup står en nybyggd mur som ska hindra flyktingar från att springa över spåren, och på måndag införs utökade id-kontroller. De blir en särskilt effektiv åtgärd för den som behöver andrum efter helgerna, eftersom det inte sällan ingår i själva flyktingskapet att sakna papper.

Det kan gå fort ibland. Inför bilden av en liten pojke i röd tröja var hela världen beredd att öppna sina hjärtan, men känslor är som bekant en instabil grund för andras värdighet och rättigheter. Ändå är det just en vädjan om medmänsklighet som återkommer inför varje brott mot anständigheten. Rollerna är som givna av gud, det finns ingen tvekan om vem som befinner sig under vems godtyckliga tumme. De som flyr är alltid de andra, och i bästa fall kan vi behandla dem med barmhärtighet.

Det är annars ett tacksamt experiment för konsten och kulturen, att kasta om spelpjäserna och låta de första bli de sista. I George Orwells "Djurfarmen" består den ojämlika ordningen efter revolutionen, fast med nya despoter.

I Jerker Virdborgs utsökta novellsamling "Skyddsrummet Luxgatan", som kom ut i våras, har det trygga Sverige drabbats av krig och terror. Flyktingsmugglare som heter Magnus tar betalt för att leda människor genom kärr och talar (med en blinkning till Svetlana Aleksijevitj) om att tvingas dränka skrikande barn för att undgå upptäckt.

I katastroffilmen "The day after tomorrow" kastar sig desperata amerikaner mot Mexikos gräns på flykt från den rytande kylan. Fria fantasier från Hollywood, javisst. Men även fantasier kan illustrera verkligt högmod: Oss kan ingenting hända.

När danskarna lägger förslag om att beslagta asylsökandes tillhörigheter (lite skönt att de alltid är värre, eller hur?) hörs protester om avhumanisering och krav på just medmänsklighet. Men när staten stiftar lagar om att få råna enskilda är det inte en attack mot några diffusa andra, i behov av empati och öppna hjärtan. Det är en attack mot dig.

Och just så måste varje åtgärd som skjuter mot människors värdighet och rättigheter betraktas, som en attack mot dig. I dag de andra, imorgon dina barn.

Från Skansen läser operasångerskan Malena Ernman Tennysons rader om att ringa ut bekymren, sorgerna och nöden. Men jag hoppas att en annan klockdikt kan få sätta tonen för 2016. I en märkligt modern och ofta citerad meditation skriver den engelske barocklyrikern John Donne (1572–1631) om hur ingen av oss egentligen går att skilja från den andra:

"Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."

Så, vi firar realistiskt nyår och gläds åt vårt nyinredda andrum. Men den som tolererar ett system där vissa människor går under bör också förbereda sig för sin egen undergång. Det är för oss det ringer i nyårsnatten.