• lördag 25 oktober 2014
We Are Twin X White Cliffs - True Love Karolinas dj-blogg Karolinas dj-blogg
Vädersponsor:

Det evigt levande måleriet

Den finske expressionisten Heikki Marilas fysiska måleri överraskar Cristina Karlstam på Carnegie Art Award.

Av en 10-årsjubilerande företeelse som Carnegie Art Award väntar man sig gärna något extra. Och förväntningarna infrias när den nordiska vandringsutställningen nu nått Stockholm och Konstakademien.

Det extra är ingenting mindre än en veritabel aha-upplevelse, något som inte inträffar alltför ofta. Konstvärlden har annars en tendens att bli alltmer likformad, vare sig man ser utställningar i Sverige eller på orter som London eller Berlin. Kanske kan man till och med tala om trender.

Men så händer det någon enstaka gång att ett inslag sticker ut och får mig som betraktare att omvärdera och tänka nytt. Bland alla bra verk som den internationellt sammansatta och kompetenta Carnegiejuryn valt ut att representera nordisk konst 2012 finns den finländske expressionisten Heikki Marila, ett för min del hittills okänt namn, vars cv vittnar om omfattande utställningsverksamhet, huvudsakligen i hans hemland. Nu är det han som tilldelats Carnegiestiftelsens största pris på en miljon kronor för sitt måleri.

Jag har sett hans blomstermotiv som tidningsbilder i förhandsartiklar och i Carnegies marknadsföring och förundrat mig över hur man 2012 kunnat välja att prisbelöna ett, som jag trodde, så bakåtsträvande, dekorativt med konventionellt måleri. Desto kraftigare blir reaktionen när jag står framför Marilas verk i Konstakademiens salar. Det som i reproducerat och förminskat skick tett sig som konvention visar sig tvärtom vara ett saftigt, fysiskt, kroppsligt, organiskt, köttigt och extremt expressivt måleri, så fysiskt att det närmar sig tredimensionell, nästan abstrakt relief.

Utgångspunkten har varit 1600-talsstilleben med då frekventa blomstermotiv, ofta med vanitassymboler bland all den färgrika skönheten. Dessa har Marila tagit bort och erbjuder i stället sina virtuosa tolkningar av det odödliga måleriet utan sådana övertoner. Om vi annars ofta brukar tala om måleriets förnyelse och expansion i radikala former som video, textil eller film står vi här inför den verkliga måleriska förnyelsen som inte tillgriper några andra vapen än genrens egna: färg på duk. Det är storartat, mäktigt, vackert, meningsfullt och så omvälvande originellt att jag som betraktare tvingas att gå tillbaka till de monumentala målningarna gång på gång. Om det någon gång är sant att storlek spelar någon roll så är det här: Marilas förföriska verk mäter 250 x 200 cm, och borde egentligen inte visas i mindre format än så.

Nu ska det ändå sägas att 2012 års Carnegieupplaga även bjuder på andra sevärda verk. Svenska Klara Lidén har en ganska given plats när man ska försöka skapa en bild av dagens nordiska konst. För sina Poster Paintings, tidigare visade i hennes separatutställning på Moderna museet i Stockholm, har Lidén tilldelats tredje priset på 100 000 kronor, att lägga till alla sina tidigare priser och utmärkelser. Andra priset på

600 000 kronor gick till Ann Edholm och får väl ses som en belöning för långt och konsekvent bruk av ett närmast skulpturalt, geometriskt förhållningssätt till måleriet. Medan tredje priset lite överraskande tilldelats Christian Schmidt-Rasmussens figurativa måleri; inte alls dåligt eller ointressant, men själv hade jag nog hellre valt Jarmo Mäkilä, för hans magiskt gåtfulla, figurativa måleri med många betydelsebottnar och dimensioner. Eller Ragna Róbertsdóttirs meditativa, tysta landskap, starkt kontrasterande mot ett mer högljutt röstläge hos mycket av samtidskonsten.

Med andra ord: en bra årgång, med en klar vinnare, Heikki Marila.

 

Kultur & Nöje