Alla som sett Bruno K. Öijer uppträda vet att han har en närvaro som få artister i världen kan mäta sig med. Ensam på scenen står han själv för både rytm och gestaltning. Han tycks bli ett med sina dikter och föra samtal med väsen som bara han ser.

– Det handlar om att återskapa dikten varje gång. Jag framför inte dikten på samma sätt två kvällar i rad, det vore fel. Jag måste återuppliva vad texten handlar om och agera ut det, säger han.

Kommer det automatiskt när du börjar läsa på scenen?

– Ja. Hur versionerna blir handlar mycket om stundens ingivelse, vilken sorts elektricitet som finns där i lokalen hos publiken. Jag känner ju av det. Det faller sig naturligt. Du kan ju inte gå på högvarv i två eller tre dikter. Det bli råa versioner och så kommer en mjuk version av en text.

”Och natten viskade Annabel Lee” är Bruno K. Öijers första diktsamling sedan ”Svart som silver” från 2008. Ända sedan debuten med ”Sång för anarkismen” 1973 har hans utgivningar fått mer och mer uppmärksamhet. Men att möta publiken live är minst lika viktigt som att publicera sig i bokform.

– Efter varje bok jag publicerar så känner jag det behovet. Du får en omedelbar respons och det får du inte annars. De flesta författare får inte ens brev på posten av läsekretsen. Det måste kännas ganska hopplöst, säger Bruno K. Öijer inför sitt framträdande i Uppsala.

Under en kort period i början av 70-talet bodde han i staden och läste konsthistoria vid universitetet.

– Det var någon liten lokal bakom Domkyrkan. Det var riktigt bra att leva bland konstböcker. Att ta mig igenom konsthistorien. Det var en fantastisk tid på många sätt. Konst är lika viktigt som att läsa böcker.

Grundstilen känns igen i ”Och natten viskade Annabel Lee”. Som tidigare har den inslag av ockultism, magi och ett drabbande bildspråk. Men på andra sätt skiljer den sig. Det berättande anslaget är mer utpräglat än någonsin, och flera dikter liknar korta noveller. Den har också tydligt själbiografiska inslag. Som dikten ”Höljt i dunkel” som handlar om Bruno K. Öijers fars självmord när sonen var två år gammal. Eller ”Fantasin” där han skriver om hur han i sjätte klass i en skoluppsats om sommarlovet hittar på att han hittat en skadad spindel och lagat benet på den med tejp, får högsta betyg, upptäcker fantasins kraft och världen omkring honom förändras.

”och när jag gick hem över skolgården

fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt

palmer vajade i vinden

Medelhavet skummade blått och snuddade

Vid mina skor”

– Det var ju så att när jag skrev svenskauppsats så blev alltid min uppsats uppläst inför hela klassen och det var en pinsam situation. Och det är precis som dikten säger. Jag hade inga spännande utlandsresor eller skidsemestrar i Norrland att skriva om. Så jag hittade på saker. Men om det nu verkligen är sant att en av de där uppsatserna handlade om att jag lagade en spindel, det kan du som läsare inte veta, jag kanske lurar läsaren också, och det kommer jag aldrig berätta.

Skulle du säga att det har varit en fördel för dig som författare att du kommer från fattiga förhållanden och var tvungen att fantisera för att kompensera för resorna de andra barnen åkt på?

– Det tror jag. Jag är glad att jag har upplevt de miljöerna i mitt liv. De så kallade rika medelklass- och överklassmiljöerna har aldrig imponerat på mig det minsta. Då umgås jag hellre med bilmekaniker.

Bruno K. Öijers dikter har alltid varit fulla av samhällskritik och hårda kängor mot makt- och kultureliten. I ”Och natten viskade Annabel Lee” är det politiska tydligare än på länge. I ”Inget särskilt har hänt” kallar han kungaparet för ”ett hån mot varje sagobok” och i den direkt arbetslinjekritiska dikten ”Smohalla talar” slår han fast att människoföraktet finns sammanfattat i raderna ”arbeta och göra rätt för sej”.

– Smohalla var en andlig ledare för sitt indianfolk i de Nordvästra delarna av USA på 1800-talet. Han mest berömda uttalande lyder: ”Mina unga män ska inte arbeta, för visdom kommer till oss i form av drömmar, och män som arbetar har inte tid att drömma”. Det är det som blir bakgrunden till den här dikten och att alla bara pratar om arbete, arbete, arbete och förminskar människan till någon slags arbetande varelse. Det ett livsfarligt sätt att se på människan, människan är också en andlig varelse, ett väsen med heliga konturer.