I början av 1980-talet skulle min gymnasiekola i Uppsala flyttas till andra lokaler. Vi elever gillade inte det och vår skoltidning anordnade därför en stödgala för att skolan skulle få vara kvar. Man gjorde så på den tiden, anordnade stödgalor för att stödja en politisk sak. Ett av banden vi bokade var Svart, de var stora i stan och hade gett ut en skiva. Konserten blev lyckad, men vi förlorade mot kommunen – skolan flyttades.

Gitarrist och låtskrivare i bandet var Jan Svenungsson. Samme Svenungsson är nu aktuell i Uppsala med ”Den tionde skorstenen” – en nitton meter hög skulptur som liknar en skorsten. Den är en i en serie av skorstenar som återfinns på olika platser i världen – i Sydkorea, Tyskland, Finland och Sverige. Varje skorsten är en meter högre än den föregående. Alla är inte uppförda, alla finns inte kvar.

Det har under processen pågått en diskussion om skulpturens vara och värden. Jag vill nu ansluta mig till ”Den tionde skorstenens” försvarare med några reflektioner.

Artikelbild

Vad är det vi får se och uppleva med ”Den tionde skorstenen”? En sak är ­säker, det är inte en skorsten som byggs för att leda bort rök från någon form av förbränning. Den funktionen finns inte. Det är således andra betydelser vi måste söka efter. Hur är den gjord? Vad kan den symbolisera? Vad kan man associera till?

Verket liknar onekligen en skorsten, och som en bild av en sådan leder den förstås tankarna till vad en skorsten är och var dessa normalt återfinns. Med de tankarna öppnar sig hela industrialismens historia, dess arkitektur och de berättelser som följer. Det finns ett också ett autentiskt hantverks­moment i konstverkets material och konstruktion som pekar i den riktningen.

Man kan också helt enkelt se den som en hög byggnad. Man befinner sig då bland tolkningar och symbolik som rör andra höga byggnader – fyrar, kyrkor, Babels torn. När man betraktar skulpturen ur det perspektivet ser vi ännu tydligare att ett innehåll i bilden är vertikalitet, det vill säga en riktning uppåt-nedåt. Att bygga på höjden medför olika komplikationer. I exempelvis det medeltida katedralsbyggandet var det en fråga om att närma sig Gud. När katedralen i Beauvais blev för hög och rasade 1284 ansågs det vara Guds straff för att människan haft för stora ambitioner.

Det stående formatet är en traditionell form för skulpturer, däri finns också en dimension av maktdemonstration. I Uppsala finns sedan tidigare exempelvis John Börjessons Erik Gustaf Geijer och Tony Craggs Chain of Events. Denna ”manliga” riktning i relation till den ”kvinnliga” horisontella och dess förekomst inom offentlig skulptur har också diskuterats på senaste år. I det sammanhanget har Svenungssons tidigare offentliga konstverk i Uppsala, ”Fundament” från 1998 omnämnts. Det är placerat i Slottsbacken, består av en betongplatta med texten ”I morgon kommer ett torn att byggas på den här platsen” och sträcker sig inte en centimeter över markytan. Alltså det motsatta till ”Den tionde skorstenen”.

En viktig aspekt av konstverket är att skorstenen är en i en serie av flera. Det gör att repetition är en del av innehållet. Vad innebär det egentligen att något görs om och om igen? Här är den inbyggda skillnaden, att skorstenen ökar med en meter för varje gång, intressant. Kanske kommer det att byggas fler skorstenar som i sin tur blir högre och högre. Upprepningen säger att det finns ett system, som varje ny skorsten måste förhålla sig till. Det har pågått sedan 1998 då den första skorstenen byggdes och fortsätter in i framtiden.

Med ”Den tionde skorstenen” återvänder Svenungsson till den plats där han växte upp. I det finns ett ­tids­moment, och gör det också mer personligt. Samtidigt skapas en ­relation till platserna där de andra skorstenarna finns, den samlade ­gruppen skorstenar blir ett konstverk i sig själv.

Man kan tycka att skorstenen borde stå där de gamla Uppsalaindustrierna fanns. Men det funktionslösa, det oväntade och frågan om vad som är vad är en viktig del av konstverkets idé. Det är en tankegång som har rötter i 1900-talets surrealism och dadaism. Marcel Duchamps Flasktorkare är ett berömt exempel som problematiserar vår begreppsvärld. En annan surrealist, som Svenungsson har en uttalad relation till, är Man Ray. Svenungsson använde redan 1980 en bild av Man Ray, konstverket Gåva fick då utgöra omslaget till skivan Sår med gruppen Svart. Man ser ett strykjärn med fastsatta spikar. Föremålets funktion har förändrats till något motsatt.

I somras kunde man se en spännande utställning med Man Ray på Glyptoteket i Köpenhamn där en samling tredimensionella modeller av matematiska ekvationer kopplas till olika Shakespearedramer. På samma sätt transformerar Svenungsson skorstenen till något annat, till något mer än vad det ser ut att vara. Byggnads­verkets tekniska autenticitet är liksom Duchamps Flasktorkare också en så kallad readymade. Man Ray och Svenungsson utgår båda från att ­konsten har en förmåga att knuffa och vrida på det förväntade. På det viset kan man som betraktare såväl ­intellektuellt som känslomässigt förflytta sig mellan verkligheter och kanske uppleva något väsentligt. ”Den tionde skorstenen” ger oss den möjligheten.

Våren 2017 kommer Uppsala konstmuseum att visa en stor retrospektiv utställning med Jan Svenungsson. Det är roligt att så här 35 år efter stödgalan åter stå värd för en konstnärlig händelse med Svenungsson. Utställningen kommer att ge en breddad bild av hans konstnärskap och förhoppningsvis även en ytterligare fördjupad förståelse för ”Den tionde skorstenen”.