”När avhumaniseringen pågår – via ord, hot och hat: ”ditt jävla äckel”, ”du är så ful inifrån och ut”, ”det är många som önskar att du vore död” – då är man inte längre människa och då ligger våldet nära.”

Det är Helle Klein som pratar på Scener & Samtal i Göteborg (29/9), om de hot och hat som riktas mot journalister. Orden har ringt i mig sedan dess. Avhumaniseringen. Jag tycker mig se den ta ett allt större grepp om vårt samhälle.

Tvångsutvisningarna till Afghanistan är en sådan bottenpunkt, som visar hur våldsam den svenska staten kan vara nu när avhumaniseringen av människor på flykt har pågått länge nog.

När människor inte längre är sina ögon, sina berättelser och sitt hjärta utan föremål som ska analyseras i ett laboratorium (medicinsk åldersbestämning!) för att tillmätas en plats i Sverige, eller avvisas till krig och utsatthet.

När barn – asylsökande eller inlåsta med diagnos, som trettonåriga Jasmine häromveckan – tar livet av sig för att de är så illa omhändertagna i samhället, då är vi djupt insjuknade i avhumaniseringen.

Bara detta att låsa in: i Migrationsverkets förvar; på behandlingshem.

Det är som att sättas i fängelse för brottet att finnas.

I ljuset av avhumaniseringen betraktar jag hashtagen #metoo, som lyfter upp kvinnors berättelser om mäns våld. Om det nu är ord som skapar den avhumaniserande process som gör våldet möjligt, så är det kanske ord på allt detta, från så många, som också krävs för att förändra.

Men som med alla internetkampanjer riskerar den att invagga en i falsk trygghet om att något skulle vara förändrat nu, så slipper vi förändra på riktigt.

Vad som är på riktigt är att kvinnors kroppar är handelsvaror, föremål med ett pris för livmoder eller fitta, beroende på användningsområde. Denna maktordning sipprar in i varje ung kvinnas förståelse av sig själv och varje annan persons förståelse av en kvinna. Varje relation mellan en kvinna och en man ska på något sätt hantera denna avhumanisering av den ena parten, liksom maktpositionen hos den andra.

Varje ung kvinna ska leva med frågan en man ställde mig och min vän när vi var sexton: ”Vad kostar ni?”

Min kritik mot diskursen om sexuellt våld, där kampanjen #metoo ingår, är att det sällan talas om förtrycket bortom det personliga.

Det är offret som ska prata, lyssnas på – och sedan, just för att vittnesmålet görs till något personligt, så slutar man agera efter att man tyckt synd om en liten stund. Det personliga är inte verkligt, inte möjligt att hantera politiskt.

Jag kan ha sympati med henne, men det är hennes problem.

Förlossningskrisen är en annan plats för avhumanisering av kvinnor. I DN:s genomgång efter nedläggningen av Sollefteå BB (15/10) menar en barnmorska att man inte skulle tillåta ett dräktigt djur att färdas på samma sätt som man nu accepterar att födande kvinnor åker i bil.

Regionrådet Erik Lövgren (S) försvarar sig: ”Frågan om BB drivs upp av känslor. Jag kan förstå det.”

I debatten används ideligen detta ord. ”Känslor.” Det är ett sätt att förskjuta fokus från makten till kvinnan som blir utsatt, och återigen göra frågan personlig. Om kvinnor bara inte vore så känsliga så fanns det inget problem.

Som om det var abstraktioner som födde barn, och inte människor.

Eller som när en läkare i Fanna Ndow Norrbys serie om utbrändhet (SVT Edit) kallar en tjejs sjukdom för ”tjejutbrändhet.”

Det är alltså inte riktig utbrändhet.

För en tjej är inte på riktigt.

Varför begår så många män våld mot kvinnors kroppar?

Tja, får avhumaniseringen pågå länge nog är man inte längre människa. Och då ligger våldet nära.