Krönika Många i min närmaste krets har neuropsykiatriska eller psykiatriska diagnoser.

Jag upplever Aspergers syndrom och ADHD på flera nära håll och vet vad bipolaritet är eftersom jag själv är bipolär och känner många andra drabbade.

Eller drabbade, förresten, är det verkligen rätt ord? Drabbade blir vi ju av sjukdomar.

Artikelbild

| Lina Sjöberg är författare och forskare, verksam vid litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Är vi sjuka? En sjuk människas dröm är att bli botad, men jag vill inte bli botad för då skulle jag behöva bli botad från mig själv.

Jag säger att jag är bipolär, inte att jag har bipolär sjukdom. Bipolariteten är en del av mitt väsen, ibland en välsignelse, ibland en förbannelse, men oavsett vilket – jag är den jag är.

Jag är inte sjuk, men bipolariteten ger mig sjukdomsskov.

Jag tvekar inte att kalla hypomanier och depressioner för sjukdomar eftersom de försätter mig i okontrollerbar och plågsam obalans. Bitar av mig försvinner, andra expanderar. Det smyger sig på och plötsligt känns det som sant att allt är tomt på mening eller att jag klarar av att skriva två böcker på en vecka. Min kropp och mitt psyke betalar höga priser för varje skov och på lång sikt leder de till permanenta kognitiva skador.

Att jag har diagnosen ”bipolär sjukdom” innebär att jag kan få medicin som håller mig i någorlunda balans. Medicinen tar udden av de värsta topparna och dalarna, men den botar mig inte. Jag är fortfarande jag.

När det gäller neuropsykiatriska diagnoser blir det ännu tydligare, detta med diagnosen som personlighet, inte sjukdom. En neuropsykiatrisk diagnos, som Aspergers eller ADHD, är inte en felstämpel, den synliggör vissa personlighetsdrag som personen och dess omgivning har att förhålla sig till.

Min dotter har det som numera kallas autismspektrumdiagnos men som många av oss fortsätter att kalla Aspergers. Hon är inte sjuk, bara annorlunda på ett väldigt särskilt sätt.

Autismspektrumdiagnoser klassas som funktionsnedsättningar. Är hon funktionsnedsatt? Ja, i förhållande till det samhälle hon försöker fungera ”normalt” i.

Normalt är inte detsamma som friskt, nödvändigt eller ens särskilt vettigt. Ta bara utbytet av små ord och ljud i slutet av ett telefonsamtal.

Min dotter fick lära in det som ett manus: ”Japp”, ”Mm”, ”Då säger vi så”, ”Du får ha det så bra”, ”Du med”, ”Mm. Hej då”, ”Hej hej”.

Rent krasst är allt det där nonsens, men du blir betraktad som både konstig och oförskämd om du inte ställer upp på den där typen av replikskiften. De är normala i bemärkelsen att de flesta håller på så. De flesta tycker att det är trivsamt snarare än stressande.

ADHD är ett slags mellanting mellan Aspergers och bipolaritet. Liksom Aspergers är det en neuropsykiatrisk funktionsvariation, det vill säga att hjärnan fungerar utmärkt men på ett lite annorlunda sätt. Liksom bipolära är människor med ADHD betjänta av medicin. Men det är lite orättvist, för medan jag äter medicin för att inte hamna i sjukdomstillstånd äter en människa med ADHD medicin för att kunna koncentrera sig utan att störa i miljöer anpassade för folk med normala hjärnor. Jag kan tycka att det är lite sorgesamt.

Men det vore sorgligare om vi inte hade dessa diagnoser. Det finns tider och platser som saknar begrepp för det där konstiga, där människor som vi blir utstötta, begår brott eller tar livet av sig för att de inte får ihop sina liv med det som anses normalt. Neuropsykiatriska och psykiatriska diagnoser är, mer än något annat, pedagogiska redskap som hjälper oss att förstå oss själva och varandra.

De hjälper oss att leva i det som just här, just nu betraktas som normalt.

Lina Sjöberg är aktuell med romanen "Simson", som gestaltar den bibliska hjälten som en person med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.