Jazzen har av tradition en stark ställning i Uppsala, på studentnationer och krogar, konsertscener och festivaler, även om den stundom också varit hotad av marginalisering. En av dess portal­figurer är utan tvekan Ulf Johansson Werre, Lövångerssonen som var på väg att göra medicinsk karriär innan han klev in i musiklivet på heltid – i Uppsala, Sverige och vida världen.

Alltifrån åren som trombonesolist i Gugge Hedrenius Big Blues Band, till att vara spelpartner med legendarer som Arne Domnérus och Lars Erstrand, har Johansson Werre visat en särdeles bredd och mångfald. Detta genom att växla mellan olika musikaliska sammanhang och mellan rollerna som undervisare, orkesterledare och utövande musikant. Samt förstås genom att vara en minst lika driven pianist som trombonist.

Skivalbumet ”Top three” bjuder det slags avspända och till synes spontana atmosfär som han ofta befunnit sig i – kvalitéer som skiljer den genuina, äkta jazzen från allsköns akademiskt torrsim. Blundar man, kan man stundtals tro sig vara på någon hip liten sylta i New York, i en tid när jazzen regerade.

Pianisten Johansson Werre förenas här med spelkamraterna Hacke Björksten på saxofon och Hans Backenroth vid kontrabasen, i en repertoar som blandar standards och en del eget med lekfulla utflykter i den klassiska musiken.

Till exempel Saïnt-Saens ”Le Cygne” som muntert smäktande cafémusik som övergår i en tungt bluesig tolkning.

Att höra nestorn Hacke Björkstens både lyriska och rökiga saxofon är som att stiga rätt ned i den jazzhistoria som dessa tre musiker behärskar på sina fingrar. Man hör ekon av Coleman Hawkins och andra, samtidigt som Björksten är en skapare i nuet, utan tillstymmelse till sentimentalitet. Alltmedan Hans Backenroth bär upp rytmen med en vitalitet som gör att ingen trumslagare behövs.

Samspelet mellan dem är en fröjd, som när Ulf Johansson Werre lägger sina snygga garneringar kring Björkstens saxofon i ”Don’t get around much anymore”. Liksom den lekfullt uppsluppna swing-attacken i Johansson Werres egen ”Don’t get sloppy”. Svårt att då inte stampa takten med foten! Eller en avklarnad och elegant ”Come rain or come shine”.

Att Ulf Johansson Werre under tio år som konstnärlig ledare för Uppsala University Jazz Orchestra drivit upp detta storband till toppklass, framgår av nya cd:n 10th ”Anniversary celebration”. Styrkan ligger inte minst i de väl varierade arrangemangen som ofta sticker ut med sina snygga klangskiftningar och detaljer. Samt överlag i den elegans och glamour som ensemblen förmedlar och som kan sägas höra till Johansson Werres artisteri. Får jag lov?

Bästa låt: ”Come rain or come shine” respektive ”Lady be good”