Det kan vara med böcker som med människor, det är de lite småkluriga som tar plats i hjärtat. Detta gäller i hög grad den personliga bilderboken Pelé, Kaká och jag. Redan omslaget skiljer sig från mängden med ett bildspråk som signalerar så mycket rörlig energi att jag knappt förmår hålla blicken stadig! Här är det full fart både i knoppen och i kroppen på pojken som med tungspetsen i mungipan springer i cirklar och samtidigt gör sina listor med hjältenamn som Pelé, Müller, Maradona, Silva, Klose, Cruyff, Kaká … Huvudpersonen Olle är något av en fotbollsnörd, här får alla sitt lystmäte av namedropping och igenkänning.

Olle är förvisso i fotbollsrus, men i varje form av berusning handlar det ofta om att utestänga något annat. Och Olles närmast maniska listskrivande, och drömmar om sig själv som matchhjälte i rafflande spel med fotbollslegender som för länge sedan lagt bollen på hyllan, handlar om att bearbeta sorg och frustration. Han dribblar sig bort från verkligheten och sublimerar svartsjukan gentemot de två ”skitungar” som håller föräldrarna sysselsatta. Detta sägs förvisso inte rakt ut men Anna Ehns undertexter formligen vibrerar av en storebrors känsla av att vara förfördelad. För att inte tala om Sara Gimbergssons explicita illustrationer av en sårad Olles gråskuggade blickar mot tvillingparet i mammas knä! Inom den pojken pågår ett stort drama.

Men Anna Ehn lägger ännu en dimension till berättelsen. Här finns en mormor som både är långt borta men ändå nära. Mitt i virrvarret av fotbollslistor står hennes porträtt. Sara Gimbergsson har tecknat en samtida mormor med punkfrilla och rödbågade glasögon. Hon vill ha kontakt men Olle har inte tid, han har ju så många fantasivänner att tänka på. Men mormor ger inte upp, plötsligt syns hon vinka från fotbollsläktaren under Olles fantasimatch och det är hon som orkar vänta även när det ibland spöregnar av sorg och väta.

Så kanske handlar Pelé, Kaká och Jag också om sorgen efter en död mormor. Jag vet faktiskt inte. Men den skulle kunna vara en tröstebok. Också. Eller så är detta precis vad text och bilder på ytan anger, en insiktsfull mormor som vet vad Olle behöver när han väl fått ur sig sin svartsjuka.
Anna Ehns text och Sara Gimbergssons bilder är den gemensamma förutsättningen för att Pelé, Kaká och jag” blivit en volym att ställa i hyllan för alldeles särskilda böcker. Detta är en bok där upphovskvinnorna verkligen passar till varandra likt ett radarpar som surfar fram med känslomässiga tacklingar och slutligen gemensamt sätter berättelsen mitt i krysset.

Fotnot: Anna Ehn är medarbetare på UNT:s kulturredaktion och recenseras därför av Pia Huss, frilanskritiker/medarbetare på Dagens Nyheters kulturredaktion.