Alla Uppsalabor vet (eller borde veta) var Universitetshuset ligger, men känner nog inte till att före dess invigning 1887 fanns där en stallbyggnad. Inte något vanligt stall utan ett som hyste de ”Akademiska Hästarna”.

År 1663, för 350 år sedan, tillkom vad som kallades exercitierna. Det ansågs att en student, särskilt en adlig sådan, borde tillägna sig kunskaper av allmänt nyttig natur. Dit hörde ridningen, förutom sådant som fäktning, dans och ritning.
Dessa exercitier finns kvar och till jubileet, som i dag firas med en rad aktiviteter, har universitetet utgivit denna hanterliga, lättlästa och vackra volym. Framför allt har jag fäst mig vid att gamla bilder, som jag sett hundratals gånger i svartvitt, nu framträder i originalets ursprungliga färg. Styvt gjort av alla inblandade i proceduren!

Jag ville dröja något vid varje bidrag, men det måste bli ett axplock. Carina Burman berättar om hästen i litteraturen genom årtusendena. Misantropen Jonathan Swift, som skrev om Gullivers resor, talar i del fyra om de ädla hästliknande houyhnhnmererna, i motsats till de äckliga, driftsstyrda yahooerna. De senare påminner om honom själv som människa. Också i musiken finns hästen. Christer Åsberg påminner om finska rytteriets marsch. Topelius lät där vattna de ”frustande” hästarna i ”Nevans bad”. Så har vi ”Gamle Svarten”, som vi ännu någon gång nynnar  på.

Hästen finns i konsten, både som nyttodjur och statussymbol, konstaterar Margareta Nisser-Dalman. Den senare rollen illustreras genom Arendtz porträtt av Gustav II Adolf till häst, ägt av V-Dala men placerat i universitetets förhall.
Från det förgångna går vi till dagens ridinstitution, som är i hög grad levande med akademistallmästare, inspektor över verksamheten och stipendiater. Om hur det är att vara stallmästare i dag berättar Karin Agenäs. Företrädare under många år var Birgitta Segerfeldt. Marianne Andersson har beskrivit verksamheten under den tiden.

Universitetets rektor Eva Åkesson nämner i ett förord att hon i sin ungdom med glädje ridit men numera måste ägna sig åt annat. Lars Burman inleder boken med att belysa det bildningsideal, som skapade exercitierna. Han illustrerar detta ideal genom att nämna världslitteraturens mest kände student, en nordisk man, som hade studerat i Wittenberg. Han hette Hamlet. Ställd inför alternativen ”att vara eller icke vara”, har Uppsala universitets  ridinstitution beslutat sig för det förstnämnda, med livskraft och framgång.