”Vi befinner oss på en ö. Vi har varit uppe på toppen av berget och sett vattnet runt omkring.” Skolpojkarna i William Goldings klassiska roman Flugornas herre (aktuell i ny pocketutgåva) är strandsatta på en öde ö, utlämnade åt sig själva och varandra. Och ön verkar så lockande och vänlig till en början: fjärilarna fladdrar, vattnet är ljumt, frukten riklig. En plats för lek och äventyr. Man lyssnar på varandra också, låter den som håller i snäckan tala till punkt. Ön är ett paradis.

Men vi vet hur det går i Goldings berättelse. Leken förbyts i allvar. Kampen för överlevnad hårdnar och pojkarna delas in i fraktioner som slåss mot varandra. Ön blir ett fängelse, ett kaos. I slutet är ödeläggelsen total: naturen tar eld, demokratin brinner och av barnen återstår bara spillror.

Jag är imponerad av hur Golding utnyttjar själva ön som litterär miljö. Den ligger där, ön, som en grundförutsättning för berättelsen. En isolerad och sluten arena för dramat mellan ont och gott, ingen kommer undan. Och där pojkarnas relationer till varandra hela tiden avspeglas i skildringen av berget, djungeln, tidvattnet. Ön och dess natur laddas alltmer med skräck. Det är ruskigt skickligt gjort.

William Golding är långt ifrån ensam i litteraturhistorien om att använda ön som litterär plats. Tvärtom, ö-romanerna är många, som Defoes Robinson Crusoe, Stevensons Skattkammarön och De dömdas ö av Dagerman (också den aktuell i nyutgåva i höst) . Det är något fantasieggande över öar som triggar skaparlusten och berättarkonsten: på ön kan vad som helst hända. Ön isolerar och stänger ut, men kan lika gärna förknippas med frihet, med öppna vyer och fria tankar, med inspiration. Själv när jag en ständig längtan efter att befinna mig på en ö. Nära havet, och nära den låga, vindpinade växtligheten. Ungefär som i Olle Hammarlunds bok Fårets gröna öga, som är en kärleksförklaring till det karga livet på Gotländska Fårö.

Som all god litteratur, säger ö-skildringarna något om den tid de är skrivna i, speglar samhällsskick och rådande världsuppfattningar. William Goldings grymma dystopi från 1954 utspelar sig under Andra världskriget och gestaltar ett miniatyrinferno i det stora krigets skugga – och är en tydlig kritik mot vår bräckliga västerländska civilisation.

Ett annat historiskt skeende som speglas i flera ö-skildringar är kolonialismen. En västerländsk man kommer till en frodig ö, ett paradis. Här ska han skapa det perfekta samhället! Visserligen bor det några vildar där, men de får underkasta sig hans vilja och bli tjänare. Som i ovan nämnda Robinson Crusoe till exempel, en bok som kan läsas som en allegori över kolonialväldet.

Och om vi tar oss fram till vår samtid – visst är det många kriminalromaner som utspelar sig på just öar? Det tycks som att mord, mysterier och öar smälter samman osedvanligt bra – paradiset som förvandlas till ett instängt helvete passar väl in i kriminallitteraturens dramatiska struktur. Släpp lös en mördare därinne, så har vi vår story.

Även här finns en tradition att falla tillbaka på. Jag tänker förstås på Agatha Christies deckarklassiker Och så var de bara en, där tio personer bjuds till en isolerad ö och mördas, en efter en. Alla misstänker alla. Ingen litar på någon. Ute viner stormen - de är fast på ön. Så hotfullt! Så effektivt!

Blinkningarna till just Agatha Christie är nästan löjligt tydliga i Ann Cleeves nyutgivna deckare Blå gryning, som utspelar sig på Shetlandsöarna. Också här piskar stormen upp skummande vågor mot klipporna och skärmar av ön; inga plan kan landa, inga båtar lägga till. En kvinna mördas. Alla misstänker alla. Havet ryter.

Blå gryning lyfter aldrig, som roman betraktat. Den är alltför tam. Vill man läsa en riktigt ruggig ö-skildring bör man i stället välja Dennis Lehanes kolsvarta Patient 67. Den utspelar sig på ett mentalsjukhus på en hårt bevakad ö, och den karga, strängt isolerade platsen blir en symbol för huvudpersonens sargade liv. En dystopisk skildring utan nåd.

Självklart kan även kriminalromanerna läsas som speglingar av vår tid. Och möjligen är den rikliga mängden öar ett tecken på en krypande känsla av hot. Av fara. Vi är rädda, vi är ensamma, vi är utlämnade. Krigen rasar. Isbergen rasar. Värmen stiger. Och snart börjar jorden, vår lilla isolerade och sköra ö i universum, att brinna.