Fracken är blöt av svett när han når Uppsala centralstation efter att ha rusat ända från Skytteanum. Han smiter in på tågtoaletten, drar av sig den skändade flugan och torkar den stärkta skjortan under elfläkten och fixar till frisyren med raklödder som han hittar i en kvarglömd tub på handfatet. Han är pank och uppriven och vill inte se andra människor och slår sig ner i en folktom förstaklassvagn. Tåget sätts långsamt i rörelse och han kastar en blick genom fönstret åt Vaksalahållet och ser sin hemstad försvinna.

Upptakten i Daniel Åbergs debutroman Dannyboy & kärleken tar avstamp i ett Uppsala som tonar bort. Centralstationen må vara ombyggd sedan romanen publicerades 2005, men genom tågfönstret är Uppsala mer eller mindre oförändrat. Loket stönar och tjugotalshusen på Vaksalasidan vinkar adjö innan de får fri sikt mot stationshus och kaffefabrik igen.

Uppsala är en stad man passerar – i varje fall för de allra flesta – och Daniel Åbergs huvudperson hör definitivt till den skara som är på väg bort.

Till en början tror läsaren att det handlar om en student som löper amok, men allt eftersom det följande dygnet rullar fram fårstår vi att det handlar om något annat. Tågfönstret och den stad som huvudpersonen glidande lämnar bakom ryggen är bilden av en pojke som växer upp. Inte till vuxen man kanske, men till någon annan, i varje fall äldre.

Under sidorna som följer hindrar han ett självmordsförsök, stjäl Alexander Bards plånbok, återknyter kontakten med några raggare från sin barndoms Sandviken och super skallen i bitar tillsammans med den livströtta tjej han räddat livet på. Och genom korta tillbakablickar får vi följa hans tidigare studentliv (och hans tröstlösa harvande för UNT) och kärleksliv fram till den punkt då han bestämmer sig för att hoppa av fem minuter innan vigseln och lägger benen på ryggen med siktet inställt på Centralstationen.

Daniel Åbergs debut har förstlingsförfattarens hungriga språk och det inledande panoramat från tågfönstret ger en känsla som förstärker debutnerven. Du känner garanterat igen dig. Högtalarrösten ekar, tåget kvider igång, du ser en rätt förglömlig stad passera och du tänker: hur kom jag hit, egentligen? Och vart är jag på väg?
Både uppgiven och full av tillförsikt.