En ambitiös radioproducent hittar en sovande man i småstadens fyllecell. Hon vill göra ”det bästa radioprogrammet i nordvästra Arkansas” genom att låta vanligt folk komma till tals. Hon väcker honom och sticker en mikrofon under näsan på honom, och han visar henne vilka krafter hon leker med.

Den mediekritiska filmen ”A face in the crowd”, av amerikanska regissören Elia Kazan, var före sin tid på ett märkligt sätt. Den blev ingen hit när den släpptes 1957, men när jag ser den är den så stark att jag blir häpen. Kanske är det först nu den kommer till sin rätt.

Är radioproducentens fynd i fyllecellen redo? Hon anar inte hur redo han är. Han växer som en atomsvamp. Han har en gitarr som huvudkudde i cellen och ombeds sjunga en stump för lyssnarna. Det gör han, efter visst motstånd, han har inte bråttom.

Producenten blir förtjust, men hon misstar sig på arten av hans begåvning. Visst är han en naturbegåvning, men inte på gitarr – hans instrument är massmedier. Släpp in honom i Big Brother och han skulle stjäla showen.

Han hade passat perfekt på Twitter, Youtube eller kanske i en publiceringsform vi ännu inte har utvecklat. Framförallt är han suverän på den publikkontakt som uppstår om man är beredd att sänka nivån, helst under bältet, en nivå där ingenting är värt mer än ett flatgarv.

Han blir känd som Larry ”Lonesome” Rhoades och har snart en egen TV-show med 65 miljoner tittare. Rhoades bryter mot alla konventioner och han gör det på ett särskilt sätt: genom att göra massmediet synligt. När han hamnar i TV släpar han in en monitor på scenen och vänder den mot publiken.

Hitler gör samma sak i David Wnendts film ”Er ist wieder da” (2015) om en återuppstånden Führer som blir TV-kändis. Född populist förstår han bara en sak i den moderna världen: hur man får kontakt med publikens magkänslor. För att dominera det nya massmediet måste han först göra scenen till sin, och det gör han genom att bryta mot de oskrivna lagar han anar sig till, lagar som säger att tekniken inte får synas. Därför inleder han med att säga ”Där står någon och håller upp en skylt med ett skämt som det är meningen att jag ska låtsas berätta spontant.”

I ”A face in the crowd” är huvudpersonen Rhoades totalt oförutsägbar. Han driver hejdlöst med annonsörerna och en het dag föreslår han att stadens barn kan ta ett dopp i radiochefens pool. Fattiga barn hoppar strömhopp i poolen; Rhoades har fått makt. Bakom hans skämtsamma infall finns det muskler.

Chefer och annonsörer gnisslar tänder över hans upptåg, och förlåter sedan allt när tittarsiffrorna fortsätter att skjuta i höjden. Efter TV är det naturligtvis dags för nästa steg – Vita huset.

Elia Kazan och hans manusförfattare Budd Schulberg hade en sällsynt känsla för det elektriska samspelet mellan en person av Rhoades sort och hans publik. Medan vi i Sverige inte hade upplevt något värre än Snoddas hade de redan insett vad som skulle kunna komma krälande ut ur bildröret om de lägsta känslorna förstärktes miljonfaldigt med teknikens hjälp.

Filmen slutar med att Rhoades genomgår en spektakulär härdsmälta, ensam bredvid en maskin för automatiska applåder. Massmedieindustrin har gång efter gång varnat för sin egen destruktiva kraft. Sidney Lumets film ”Network” (1976) om nyhetsankaret som bryter sig ur rollen och skriker ”I’m mad as hell and I’m not going to take this anymore” hör också hit. Vi har låtit oss underhållas utan att lära oss någonting.

Håkan Lindgren