I flera dagar väntar jag på Can Xues mail. Hennes svenska förläggare meddelar att det har fastnat hos de kinesiska myndigheterna och de svar som till slut kommer är stympade. Ord har försvunnit, kanske har hela stycken raderats. Jag vet inte och det går inte att veta. Kanske är det ett av diktaturens främsta förtecken, ovissheten om vilken information som undanhålls, vad som är okej att skriva och tänka. Den svävande frågan: Kan jag lita på det jag läser, hör, ser?

Som författare kan man hantera förtrycket på olika sätt. I Genombrottet - En föreställning, avväpnar den anonyme berättaren hela tiden läsaren genom motsägande utsagor. Formen sätter den omgivande världen i gungning, relativiserar och ifrågasätter alla anspråk på att äga sanningen. Ett dolkhugg mot varenda regim. När jag frågar henne om kravet - att den kinesiska litteraturen måste vittna - som Liao Yiwu formulerade i DN denna höst, får jag inget svar, inte heller på nästa fråga om kulturrevolutionen. Efter fråga nio följer fråga tolv, är det en hemlig signal, ett tecken? Det är sällan diktaturen blir så konkret för en svensk medborgare.

Can Xue växte däremot upp under diktaturen, fick känna den in på bara skinnet.
- 1957 dömdes min pappa, som var chef över en klick partimotståndare, till reformation genom arbete. Min mor skickades till omskolningsläger och 1959 förflyttades hela vår familj på nio personer till en hydda på tjugo kvadrat. Vi balanserade ständigt på dödens rand, 1960 svalt min kära mormor till döds och alla vi andra led av allvarliga sjukdomar. Sådana erfarenheter kan aldrig glömmas bort.

Hon debuterade 1987 med novellsamlingen Yellow Mud Street och året därpå publicerades Genombrottet - En föreställning. 80-talet var en glansperiod för den kinesiska litteraturen och Can Xue förklarar att de politiska lättnaderna utlöste en kreativ kraft.
- Förtrycket var som en fjäder som spändes hårdare och hårdare för att sedan släppas. Ju hårdare fjädern spänns desto starkare är rekylen.

I roman Genombrottet möter läsaren Fru X i den fiktiva byn Femkryddorsgatan. Hur gammal är hon? Vilka är hennes yrken? Existerar hon ens? Varenda byinvånare tycks ha sin egen åsikt; hon är 50 år gammal säger den ena, en annan menar att hon bara är 22 år. I ena stunden dyrkas hon för att i nästa vara djupt föraktad. Framförallt avhandlas frågan huruvida Fru X och Herr Q har haft en affär - invånare argumenterar, skvallrar, avbryter, tar vid, säger mot och håller med i en strid ström och allting samlas upp av den namnlösa berättaren, eller kanske av gestalten ‘Författaren’.

Den intressanta frågan är inte Vem fru X är, utan snarare Vad är fru X?
- Fru X är både ett upphöjt ideal och djupt begär.

Men begäret är inte bara sexuellt, utan det finns ett begär efter makt, att bli sedd och att vara någon. Blir inte Fru X ett slags projektionsyta för allas olika begär?
– Jo, jag håller med. Jag vill tillägga att begäret alltid realiseras genom det fula och smutsiga.

Pseudonymen Can Xue som betyder både smutsig snö som aldrig smälter och ren, vit snö på en bergstopp reflekterar detta förhållningssätt.
– Det är en gammal kinesisk visdom: Det rena bor alltid i det smutsiga.

På ett ställe i boken skriver du: ”Alla traditionella modeller har föråldrats, och sker ingen förnyelse kommer det att bli problem.” Är realismen död?
– Ja, åtminstone för mig. Jag tror att den traditionella realismen numera är otillräcklig för att avslöja den mänskliga själen. Tendensen i det nya seklets litteratur är som jag ser det att filosofi och litteratur möter varandra.
– Den höga litteraturen beskriver inte, den skapar och vad den berättar har inget gemensamt med ytliga fenomen utan behandlar tingens essens. Och denna form av litteratur är filosofi.

Can Xue hoppas att Mo Yans Nobelpris ska sprida kinesisk litteratur i väst, att hon själv omtalats som nobelpriskandidat tar hon med ro.
– Jag har varit författare i över trettio år, vad folk än säger så vet jag att jag är en framgångsrik författare.