(Fyra kajor)

Dawn of the

planet

of the apes

Action/Sci-fi. Det är 40 år sedan den första ”Apornas planet” kom. Sedan dess har den gjorts i många versioner. Nutidens teknik gör att aporna blir trovärdiga och därmed blir historien starkare. I denna den andra delen har de numera intelligenta aporna bildat ett eget rike. Ett fredsfördrag behövs med människorna men det stöter förstås på problem.

Secretary

Drama. Naturligtvis släpps den här klassiekrn på sitt område igen då det drar ihop sig till premiär för filmatiseringen av ”Fifty shades of grey”. Temat känns igen då självskadande sekreteraren Lee möter kylige och socialt störde chefen Mr Grey (han heter faktiskt så) till gemensam belåtenhet. Maggie Gyllenhaal och James Spader gjorde detta redan 2002.

This is England

Drama. Filmen om Shaun som växer upp i början av 80-talet i England gjorde ett starkt intryck i sin kompromisslöshet och tydliga samhällsskildring. Regissören Shaun Meadows har sedan fortsatt att skildra sitt lands utveckling under Margaret Thatcher på 80-talet i ett antal miniserier för BBC. Det här är långfilen från 2006 som tål att ses om.

(Tre kajor)

Open windows

Thriller. Alfred Hitchcocks ande vilar tung över den här thrillern. Frodo, förlåt, Elijah Woods, spelar hängivet fan till stjärnan Jill (Sasha Grey) och blir ofrivilligt indragen i en komplott mot henne. Spanska regissören Nacho Vigalondo har visat handlaget tidigare och lyckas förvånansvärt bra här också, även om det inte direkt är någon banbrytande historia.

Jack Irish – Bad debts

Thriller. Guy Pierce spelar den krossade advokaten Jack Irish som reser sig igen efter att hans familj mördats och blir brutal brottsbekämpare med andra medel. Konceptet känns igen och det tillförs just inget till genren men det är habilt gjort och skådespelarna kan sina saker. Kryddat med lite lagom sex och inte alltför mycket våld.

Why don’t you play in hell

Actionkomedi. Slash, ritsch, krash. Svärdsbladen viner och blodet sprutar i sanna Tarantinoanda i österländsk tappning. Yakuzabossen Muto gör allt för att hans dotter ska få den filmkarriär hon drömmer och tjatar om. Och då kan det rulla några huvuden, särskilt då actionfilmens handling närmar sig verkligheten.

(En kaja)

Transformers - Age of extinction

Action. ”Much ado about nothing” skulle nog William Shakespare ha sagt om den här onödiga uppföljaren. Det knakas och brakas, kraschas och svaschas. Vill man vara snäll är det en påkostad allegori om vår tids teknikbesatthet, annars är det närmast i klass med att FI bränner pengar. Detta har kostat och det är mest påfrestande att se.

bjorn.stenberg@unt.se