Med förra filmen "Såsom i himlen" 2004 fick Kay Pollak publikt en jättesuccé och blandade recensioner i övrigt. Undertecknad kunde gripas stundtals av det melodramatiska i berättelsen om den världsberömda dirigenten Daniel (Michael Nyqvist) som kommer tillbaka till hembygden och tar sig an en bygdekör med gott resultat. Hans död på slutet gjorde att man inte direkt väntade sig en fortsättning.
Men så blev det. Lena (Frida Hallgren) som fick 184 dagar med Daniel väntar nu deras gemensamma barn och filmen börjar nog så dramatiskt. Under en spelning med hennes band går plötsligt vattnet och födelsearbetet startar. Ute är det snöstorm. Det är arton mil till närmsta sjukhus. Innan hon och gamle vännen Arne ändå lyckas komma iväg hemåt hinner hon få en rejäl smäll av ex-pojkvännen. Samtidigt som barnmorskan ringer och säger att hon kört fast i snön hittar de den asberusade prästen Stig på vägen. Det är också den bästa delen av filmen.
Om det kliade mest i kontokortet eller i den kreativa ådran är den kanske lite elaka tanken som dyker upp då och då under filmens gång. Pollak tar inga risker i känslostormarna som är tänkta att avlösa varandra. Om inte någon själv far illa direkt så finns det mängder av figurer omkring denne som lider. Emellanåt far tankarna också iväg till en del av Colin Nutleys pekoral. Det mesta blir övertydligt.
Det är lätt att sympatisera med filmen grundhållning: alla ska vara med, alla är bra och ingen ska sätta sig på någon annan. I den lilla byn som Facebook glömde och där Jantelagen lever kvar har den spontana, livsglada och litet naiva Lena ständigt fått höra att hon inte ska tro att hon är något. Till slut har hon svårt att tro något annat.
Men hon ger sig inte. På klassiskt manér får hon kraft av modersrollen och startar att sätta ihop en kör och orkester som ska framträda när kyrkan jubilerar. TV ska komma till och med. Hon motarbetas på gammalt pilsnerfilmsvis av kyrkorådets ordförande och en fisförnäm organist från "staden". Frida Hallgren gör ändå ett bra porträtt av en oförtröttligt kämpande ung kvinna.
Alla känslor är också stora i filmen, karaktärerna är endimensionella, spelet trillar ofta över kanten. Lena svämmar hela tiden över av glädje eller total förtvivlan. Den förståndshandikappade Tore har förstås idiotlugg, byborna vill ha dans i kyrkan, naturen i de norrländska omgivningarna är himmelskt vacker och de rätta människorna har hjärtat på rätta stället. Minsann dyker det inte upp en skön ung man bland byggjobbarna som renoverar kyrkan också.
Just kyrkan känns som en viktig beståndsdel här även om man aldrig förstår varför. Ingen verkar just religiös - till och med prästen vill helst av allt bara ha större publik än de två han betalar för att komma till högmässan. Och hur många bryr sig idag att man förändrar kyrkorummet och tar dit värdslig musik eller liknande?
Om det varit en dokumentär om bygden som tar saken i egna händer, eller om man tagit ut svängarna ännu mer och gjort en musikal hade det fungerat bättre. Nu blir det mest en oförlöst känsla kvar i kroppen. Kay Pollak hade gjort bäst i att låta bli denna uppföljare.