Det första som möter är en flygplats i Paris med all den stress som brukar finnas där. Mest stressad av alla är den amerikanske ingenjören Gary Newman. Han försöker få alla bitar att passa i det alltmer omöjliga pusslet och vil helt enkelt mest av allt förändra sitt liv.
På hotellet där han bor arbetar städerskan Audrey Camuzet. Också hon söker något annat med sitt liv och blir under en period förvandlad till en fågel, och får därmed ett både bildligt och bokstavligt ovanifrånperspektiv.
Ödet gör att de två möts. ..
Men det är ingen romantisk saga, eller relationskomedi. Inte ens någon ”Lost in translation”. Snarare är det en existentiell berättelse som handlar om det svåra med att vara människa och det absurda i våra liv. Vad gör vi av vår stund på jorden?
För båda förändras livet, hur ska inte avslöjas.
Pascale Ferran är en sparsmakad regissör. Mest känd är hon för en lika finstämd som sinnlig tolkning av klassikern ”Lady Chatterleys älskare” av D H Lawrence, den som bygger på hans mindre kända andra version. Här är det dock ingen kropparnas längtan som skildras utan mera själens obotliga ensamhet och hur den ska tacklas.
Josh Charles och Anaïs Demoustier gör ett bra jobb i huvudrollerna och ger dem en trovärdighet från start, trots det magiska inslaget. En speciell eloge också till Radha Mitchell som medverkar som Newmans fru på en dataskärm i ett skypesamtal. Det är filmens starkaste scen, där all den förtvivlan som är möjlig i en sådan situation spelas ut.
Ferran har gjort en berörande film som dock inte lyfter helt utan flaxar på stället emellanåt.