En gång besökte Jim Jarmusch New Jersey-samhället Paterson, en av de där förstäderna till New York som boomade på 1800-talet tack vare ett bra läge. Paterson har gett ifrån sig en rad mer eller mindre kända personligheter, och det var en av dem, vardagspoeten William Carlos Williams, som lockade dit Jarmusch.

Uppenbarligen fascinerades filmskaparen tillräckligt mycket för att nu, runt 25 år senare, hylla staden på sitt eget sätt. Men Paterson i filmen med samma namn är inte bara namnet på nämnda samhälle (och på en av Williams böcker), utan också på en vanlig knegare, busschauffören Paterson (Adam Driver).

Paterson lever ett inrutat liv. Han vaknar samma tid varje morgon, kysser sin sovande flickvän Laura (Golshifteh Farahani) och promenerar till bussgaraget. Där skriver han, lutad över en anteckningsbok, innan han går på dagens skift. Efter jobbet traskar han hem, äter middag, och tar parets grymtande bulldog Marvin på kvällspromenad. Oftast landar han på kvarterskrogen för en öl och lite snicksnack med ägaren Doc (Barry Shabaka Henley).

Artikelbild

| Busschauffören Paterson ser poesi i vardagen, men är motvillig till idén om att låta andra ta del av hans dikter.

Patersons musa Laura fyller deras hem med stil och hyser en nästan ohälsosam (men underhållande) fäbless för svart och vitt. Hon är kreativ och impulsiv och på många sätt Patersons motsats, men är samtidigt den enda som verkligen förstår honom.

Jarmuschs film är medvetet otidsenlig, med många tjusiga retrodetaljer. En svensk gammal Diavox-telefon skymtar förbi, liksom sirliga lampetter, neonskyltar och art deco-mönstrade dricksglas. Till och med Paterson själv fungerar som en hyllning till svunna ideal, med sin motvilja mot modern teknik.

Det här är förstås ingen handlingsdriven film utan en betraktelse av en kreativ process. Paterson suger åt sig intryck, dialog, bilder, ljud och föremål som en svamp. Sedan bearbetas dessa fram på bioduken - och i Patersons skrivbok - i form av handskrivna poem.

Det är en repetitiv, men uppriktig och fascinerande skildring av ett slumrande konstnärskap. För Paterson är poesin en självklar del av hans existens, han verkar däremot relativt ointresserad av att dela av sina dikter med omvärlden.

Ändå tycks Jarmusch, åtminstone i filmens slutparti, försiktigt lotsa sin busschaufför mot idén om att kalla sig själv poet - kanske åtminstone på deltid? (TT)